Anpassning till döds! « Madeleine Gauffin Anpassning till döds! – Madeleine Gauffin

Anpassning till döds!

Tidigt i livet tvingas vi till anpassning av olika slag. Vi anpassar oss till våra föräldrars krav och förväntningar – något annat är omöjligt för oss eftersom vi som barn sträcker oss så långt vi kan och mer därtill för att få våra föräldrars kärlek och omsorg.

Kvinnor tvingas till dubbel anpassning. Både till en allmän anpassning för att de är barn och barn förtrycks nästan alltid men också till patriarkatets krav på hur kvinnor ska vara.  Män definierar kvinnor i de flesta avseenden.  Vi kvinnor reduceras till att verka utifrån en stereotyp könsroll vilket förstås skadar oss djupt.

Vi anpassas också till ett samhälle där känslor, kultur och humanitet får allt mindre plats.  Bortträngda känslor kan få sitt uttryck i konstyttringar av olika slag men ju mindre plats det finns för det desto svårare blir det för oss. Att kunna uttrycka känslor i konst, musik, dans och teater är en lättnad och även en lättnad för den som får ta del av utövandet. Igenkännandet är viktigt och kan leda till nya tankar om oss själva och våra liv.

Antidepressiva medel skrivs ut i stor omfattning – även till tonåringar.  Det är inte farligt att ha ont i själen. Vi behöver då god vägledning för att förstå vad det är som gör ont och ändra på våra livsomständigheter utifrån nya insikter.

Anpassning kostat oss livet om vi inte vaknar upp och ser att vi i anpassningens namn helt glömt bort oss själva och vilka vi är.

Vi tappar ofta kontakten med vårt innersta – både vår kropp och vår själ.

Vi vandrar på av rutin och per automatik och lever robotartat utan medvetenhet.

Men någonstans inom oss skaver det och tack och lov för det.

Själen protesterar ändå och gör sig hörd. Ofta en svag röst som vi vant oss vid att inte lyssna till. Det blir så besvärligt om vi ska lyssna…. Kan man tycka.

Skavet kan kännas som irritation, oro, rastlöshet, nedstämdhet, ilska, utmattning och mer därtill. Kroppen kan signalera värk och ont av olika slag.

För att döva dessa inre signaler, som faktiskt är positiva för de talar om att något inte är bra, ägnar vi oss åt en rad kompensationer och dessa är många.

Vi är mycket uppfinningsrika när det gäller att döva rädsloröster inifrån. Vi kan ägna oss åt en rad missbruk som alkohol, sex, mat, ständiga förälskelser och shopping,.  Genom flykt till något slipper vi oss själva.

Vi vill undvika att ta itu med det där besvärliga som ropar inifrån.

Vi kan klaga, kritisera, gnälla, vara dömande, arga, självkritiska och irriterade. Ibland gör vi oss till offer och vill att andra ska tycka synd om oss.

VI fastnar lätt i vissa positioner och då blir livet långt ifrån det som är bra för oss.

Att komma ur sina olika anpassningar tar tid och vägen kantas av rädslor men upplevs ändå alltid som en stor befrielse.

Man får sitt liv tillbaka. Man får sitt hjärta igen. Man kan känna kärlek och liv.

Det är värt allt!