Face your fears! « Madeleine Gauffin Face your fears! – Madeleine Gauffin

Face your fears!

 Rädslor av olika slag håller oss kvar i livslägen vi är klara med och borde röra oss bort från. Vi lever i rädslor och det hindrar oss så mycket från att våra i vårt livsflöde.

Rädslorna blir som farthinder av betong. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.

Vi kan vara rädda för att inte klara oss på egen hand, att bli övergivna och bli svikna.

Den djupaste rädslan många av oss bär på är att vi inte duger som vi är, att ingen någonsin kan älska oss sådana som vi är och att om vi visar oss som vi är – rädda och sårbara – då blir vi lämnade.

Många människor bär en känsla av djup värdelöshet som man ägnar hela livet åt att kompensera för. Man kompenserar genom prestationer av olika slag, vara till lags, bli utseendeberoende och mycket mer.

Man försöker undvika rädslomöten genom kompensationer, distraktioner och andra undvikandebeteenden. På så bis blir vi helt tömda på vår energi som går åt till att upprätthålla försvar mot rädslokontakt. Vi gör våra liv allt mindre för att slippa känna oro och rädsla.  En dag finner man att man målat in sig i ett litet hörn där man knappt kan andas.

Men paradoxalt nog leder det ändå till att vi mår dåligt av att vi förskansar oss så.

Rädsla kan anta många olika skepnader. Den kan visa sig i kroppen i symptom som sömnbesvär, värk, oro, stelhet, rastlöshet, och spändhet. Den kan visa sig som en svårighet att fatta beslut – en osäkerhet som genomsyrar vår tillvaro. Vi velar än hit och än dit.

Vi kan känna oss arga, irriterade och vrånga. Klagande och gnälliga. Sura och dömande. Vi kan skapa drama i våra liv. Vi saboterar för oss själva och andra och då framför allt för våra närmaste och våra barn drabbas hårdast. Vi blir dömande mot andra och mot oss själva.

Lösningen är att börja känna när vi är rädda.  Att försöka hinna före våra automatiska responser och våra undvikande beteenden. Vi kan börja studera våra undanmanövrer, bli bekanta med dem och känna igen dem när de dyker upp helt automatiskt och då tänka: ”Aha… nu är jag rädd för något för nu gör jag så där igen”.
Rädslor kommer och går. Hela tiden och lever sitt eget liv tills vi bestämmer oss för att komma rädslan närmre och på spåret.

Att känna igen är en bra början. Vi får som en sekunds betänketid och reflexionsmöjlighet.

Hur kändes det att känna lite av rädslan?

Hur känns det i kroppen?

Tänk efter vad det är som aktiverar dina olika rädslor.

Vilka personer? I vilka situationer? Vilka känslor du möter utanför dig aktiverar dina rädslor?

Hur reagerar du då? Vilka tankar och känslor kommer då helt vanemässigt?

Hur blir ditt försvarsbeteende då?

Vill du äta, dricka, shoppa, sura, gnälla, döma eller hur gör just du?

När du börjar bli medveten om hur du tänker, känner, beter dig ….

Döm dig då inte på något sätt. Förstå att du lärt dig göra så här som ett sätt att klara dig och överleva.

Det var funktionellt då en gång när du var liten men nu är du vuxen och kan få ompröva det du lärde dig då. Man måste inte gå hela livet i samma skor….

De blir lite utnötta.

Bli medveten om hur just du gör.

Om vi inte gör något alls åt hur vi har det lever vi hela livet i olika försvar för rädslorna. Vi lever i kompensationer och distraktioner.

Livet gås förlorat.

Synd faktiskt.

Efter ett tag i arbetet med att identifiera och förstå rädslor och undvikande beteenden kan man börja ta små pytterisker.

Man vågar utsätta sig för lite av det farliga och märka att det gick faktiskt jättebra.

Inget av det där jag jämt oroat mig för hände ju.

Ett sådant litet steg leder till nästa och så där fortsätter det…

Att våga ta små risker hör livet till.

Att våga kliva ur bekvämlighetszonen är stort och våghalsigt men om man tar de små stegen så brukar det gå bra.

Är du rädd för att visa dig sårbar så våga lite.

Är du rädd för att vara ensam. Prova lite.

Är du rädd för att våga vara dig själv. Börja visa lite av dig.

Att visa sig som man är och våga visa sin sårbarhet är bland det största och bästa man kan göra.

Man blir så glad och nöjd med sig själv när man vågade och vann.

Faktiskt kan man se livet som ett enda stort riskprojekt.

Vilken utmaning!

Så mycket att vinna!

Ja, faktiskt hela sitt eget liv.