Tvåsamhet? « Madeleine Gauffin Tvåsamhet? – Madeleine Gauffin

Tvåsamhet?

Så tror man sig då ändå ha hittat prinsen eller prinsessan och livet ska nu äntligen få börja på riktigt. Det där livet som man drömt om och som man bara väntat på medan man på något sätt levt i ett väntrum.

Äntligen min tur, ropar man, när ens nummer ropas upp.

För många blir tvåsamhetstillvaron en stor och djup besvikelse.

Det blir oändligt med kompromissande.

Det blir ett frågaomlovliv där man ska kolla med varandra ”vad ska vi ha till middag?” ”är det ok för dig att jag träffar Malin ikväll?” ”jag skulle gärna vilja träna en stund efter jobbet, funkar det för dig?” ”vad tycker du om den här lampan, mattan, kostymen, kjolen?”

Känner du igen det?

Man ska helst vara överens om allt och så kan det ju inte vara att man faktiskt tycker lika om allt. Någon måste alltid kompromissa. I de bästa lägena anpassar sig båda. När det är som sämst är det kvinnorna som anpassar sig till mannens norm, behov och vilja.

Det sker av bara farten och för att vi alla är en produkt av könsmaktsordningen vilket inte gagnar någon.

Innan prinstiden fick man minsann bestämma själv vad man skulle äta, vem man skulle träffa, när och hur länge. Man fick låta lustprincipen gälla i mycket. Bara sig själv att förhålla sig till.

Wow!

Tvåsamhetslivet innebär ofta begräsning och reduktion för båda parter. Båda är fångna i en bur.

Fast svårt att uppskatta kanske när längtan efter räddaren i sammetsmanteln ständigt upptar en.

Det är hög aktivitet på dejtingmarkanden. Så många dejtingsidor och så många människor som bara väntar och hoppas på att det snart är min tur att träffa den rätte.

Vi är så angelägna om att vara varandra till lags att vi faktiskt raderar ut oss själva. Sudd sudd. Där försvann jag visst.  Pågår suddandet länge blir vi bara skuggbilder av oss själva och kan helt glömma vilka vi är.

Man överger sig själv. Lämnar sig och går in en tillvaro där man ber om lov, söker bekräftelse, ber om ursäkt om man är för lite, för mycket eller si eller så.

Man får aldrig mer ett eget rum utan hädanefter ska man jämt sova med någon annan och får anpassa sig till varandras läslampor, väckarklockor och ovanor i natten.

Kärnfamiljens liv är krävande för speciellt kvinnor. De ska spela en biroll men ändå ha koll på det mesta. Det kan kännas lite trångt och instängt och man kan längta väldigt mycket efter att få komma ut.

Är tvåsamhetslivet en besvikelse för dig?

Längtar du efter att få rå dig själv?

Kompromissar du bort dig själv i din relation?

Känner du dig instängd och utsuddad?

Dags att börja våga tänka i nya banor.

Dags att börja komma ihåg vem du är.

Tack och lov för skilsmässomöjligheten vi har i Sverige.

Den gör det möjligt att lämna något som är avklarat och färdigt.

Eller kan du arbeta med dig själv i den relation du har och växa där du är? Kan den du lever med vara med på tåget mot större insikter och ett liv långt från medberoende i varandras garnnystans trassel?