Artiklar « Madeleine Gauffin Artiklar – Madeleine Gauffin

BYRON KATIE

På så vis finns inga undanflykter för dig. Det är du som tar ansvar för ditt eget trassel. Dina mönster. Det du ger till andra. VIll du ha inner peace? Börja med dig själv.  Nästa gång du märker att du är på väg att starta drama, bli arg, sura, spela offer eller något annat av det där vanemässiga du gör…… stanna upp. Andas. Få syn på dig. Stå på ett ben, föreslog Kim Eng, för vem kan agera ut sitt inre när man står på ett ben? Ta ett djupt andetag och fokusera på känslan du har. Andas igen. Det går över. Vågorna lägger sig och havet blir blankt och lugnt igen. Helt säkert. Tills nästa gång. Nästa utmaning.






Eternity Now!

img_5102_560306912a6b2280b04c33a7

Eckhart Tolle kunde inte sagt det bättre!






Face your fears!

 Rädslor av olika slag håller oss kvar i livslägen vi är klara med och borde röra oss bort från. Vi lever i rädslor och det hindrar oss så mycket från att våra i vårt livsflöde.

Rädslorna blir som farthinder av betong. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.

Vi kan vara rädda för att inte klara oss på egen hand, att bli övergivna och bli svikna.

Den djupaste rädslan många av oss bär på är att vi inte duger som vi är, att ingen någonsin kan älska oss sådana som vi är och att om vi visar oss som vi är – rädda och sårbara – då blir vi lämnade.

Många människor bär en känsla av djup värdelöshet som man ägnar hela livet åt att kompensera för. Man kompenserar genom prestationer av olika slag, vara till lags, bli utseendeberoende och mycket mer.

Man försöker undvika rädslomöten genom kompensationer, distraktioner och andra undvikandebeteenden. På så bis blir vi helt tömda på vår energi som går åt till att upprätthålla försvar mot rädslokontakt. Vi gör våra liv allt mindre för att slippa känna oro och rädsla.  En dag finner man att man målat in sig i ett litet hörn där man knappt kan andas.

Men paradoxalt nog leder det ändå till att vi mår dåligt av att vi förskansar oss så.

Rädsla kan anta många olika skepnader. Den kan visa sig i kroppen i symptom som sömnbesvär, värk, oro, stelhet, rastlöshet, och spändhet. Den kan visa sig som en svårighet att fatta beslut – en osäkerhet som genomsyrar vår tillvaro. Vi velar än hit och än dit.

Vi kan känna oss arga, irriterade och vrånga. Klagande och gnälliga. Sura och dömande. Vi kan skapa drama i våra liv. Vi saboterar för oss själva och andra och då framför allt för våra närmaste och våra barn drabbas hårdast. Vi blir dömande mot andra och mot oss själva.

Lösningen är att börja känna när vi är rädda.  Att försöka hinna före våra automatiska responser och våra undvikande beteenden. Vi kan börja studera våra undanmanövrer, bli bekanta med dem och känna igen dem när de dyker upp helt automatiskt och då tänka: ”Aha… nu är jag rädd för något för nu gör jag så där igen”.
Rädslor kommer och går. Hela tiden och lever sitt eget liv tills vi bestämmer oss för att komma rädslan närmre och på spåret.

Att känna igen är en bra början. Vi får som en sekunds betänketid och reflexionsmöjlighet.

Hur kändes det att känna lite av rädslan?

Hur känns det i kroppen?

Tänk efter vad det är som aktiverar dina olika rädslor.

Vilka personer? I vilka situationer? Vilka känslor du möter utanför dig aktiverar dina rädslor?

Hur reagerar du då? Vilka tankar och känslor kommer då helt vanemässigt?

Hur blir ditt försvarsbeteende då?

Vill du äta, dricka, shoppa, sura, gnälla, döma eller hur gör just du?

När du börjar bli medveten om hur du tänker, känner, beter dig ….

Döm dig då inte på något sätt. Förstå att du lärt dig göra så här som ett sätt att klara dig och överleva.

Det var funktionellt då en gång när du var liten men nu är du vuxen och kan få ompröva det du lärde dig då. Man måste inte gå hela livet i samma skor….

De blir lite utnötta.

Bli medveten om hur just du gör.

Om vi inte gör något alls åt hur vi har det lever vi hela livet i olika försvar för rädslorna. Vi lever i kompensationer och distraktioner.

Livet gås förlorat.

Synd faktiskt.

Efter ett tag i arbetet med att identifiera och förstå rädslor och undvikande beteenden kan man börja ta små pytterisker.

Man vågar utsätta sig för lite av det farliga och märka att det gick faktiskt jättebra.

Inget av det där jag jämt oroat mig för hände ju.

Ett sådant litet steg leder till nästa och så där fortsätter det…

Att våga ta små risker hör livet till.

Att våga kliva ur bekvämlighetszonen är stort och våghalsigt men om man tar de små stegen så brukar det gå bra.

Är du rädd för att visa dig sårbar så våga lite.

Är du rädd för att vara ensam. Prova lite.

Är du rädd för att våga vara dig själv. Börja visa lite av dig.

Att visa sig som man är och våga visa sin sårbarhet är bland det största och bästa man kan göra.

Man blir så glad och nöjd med sig själv när man vågade och vann.

Faktiskt kan man se livet som ett enda stort riskprojekt.

Vilken utmaning!

Så mycket att vinna!

Ja, faktiskt hela sitt eget liv.

 

 






Väntar du på prinsen eller prinsessan?

img_4301_2_5601bb492a6b2233cd51e832

Österlen. Världens vackraste landskap.
Väntar du på prinsen eller prinsessan?
Då kan du vänta väldigt länge.

Faktiskt kan du förstöra ditt liv med att vänta på den räddande kärleksfiguren som ska svepa in dig i sin sammetsmantel och hölja dig i den romantiska kärlekens famn för evigt.

Glöm det. Det kommer aldrig att hända.

Det kommer aldrig att komma någon räddning till dig utifrån. Det är du själv som måste dra på dig snickarbyxorna och göra jobbet. Eller glitterklänningen om det passar dig bättre.

Vi lär oss att det är kärleken som ska frälsa oss ifrån onda och ge oss det där livet vi bara drömmer om. Vi blir programmerade sedan babystadiet med att bara man hittar den där rätta så fixar resten sig väl finemang.

Se på reklam, sångtexter och en hel del filmer. Det romantiska budskapet är tydligt.

Kärleken är lösningen på allt.

Så det gäller att hålla ögonen öppna och se när han/hon kommer… Helst ska man gå runt och vara beredd, duktig, bra, sexig och snygg som bara den för att ha ett värde så man kan få den där räddaren.

Flykten till kärlek är bara ytterligare ett exempel på just flykt från sig själv.

Man kan ägna hela sitt liv åt att springa från förälskelse till förälskelse och hoppas. I hopp, längtan och tro på det att en dag så händer det bara. Då blir allt bra.

Men till slut kommer ändå verkligheten ikapp. Det finns ingen räddare.

En illusion fattigare nu?

Jättebra och en bra början att sluta tro på sagor.






Tvåsamhet?

Så tror man sig då ändå ha hittat prinsen eller prinsessan och livet ska nu äntligen få börja på riktigt. Det där livet som man drömt om och som man bara väntat på medan man på något sätt levt i ett väntrum.

Äntligen min tur, ropar man, när ens nummer ropas upp.

För många blir tvåsamhetstillvaron en stor och djup besvikelse.

Det blir oändligt med kompromissande.

Det blir ett frågaomlovliv där man ska kolla med varandra ”vad ska vi ha till middag?” ”är det ok för dig att jag träffar Malin ikväll?” ”jag skulle gärna vilja träna en stund efter jobbet, funkar det för dig?” ”vad tycker du om den här lampan, mattan, kostymen, kjolen?”

Känner du igen det?

Man ska helst vara överens om allt och så kan det ju inte vara att man faktiskt tycker lika om allt. Någon måste alltid kompromissa. I de bästa lägena anpassar sig båda. När det är som sämst är det kvinnorna som anpassar sig till mannens norm, behov och vilja.

Det sker av bara farten och för att vi alla är en produkt av könsmaktsordningen vilket inte gagnar någon.

Innan prinstiden fick man minsann bestämma själv vad man skulle äta, vem man skulle träffa, när och hur länge. Man fick låta lustprincipen gälla i mycket. Bara sig själv att förhålla sig till.

Wow!

Tvåsamhetslivet innebär ofta begräsning och reduktion för båda parter. Båda är fångna i en bur.

Fast svårt att uppskatta kanske när längtan efter räddaren i sammetsmanteln ständigt upptar en.

Det är hög aktivitet på dejtingmarkanden. Så många dejtingsidor och så många människor som bara väntar och hoppas på att det snart är min tur att träffa den rätte.

Vi är så angelägna om att vara varandra till lags att vi faktiskt raderar ut oss själva. Sudd sudd. Där försvann jag visst.  Pågår suddandet länge blir vi bara skuggbilder av oss själva och kan helt glömma vilka vi är.

Man överger sig själv. Lämnar sig och går in en tillvaro där man ber om lov, söker bekräftelse, ber om ursäkt om man är för lite, för mycket eller si eller så.

Man får aldrig mer ett eget rum utan hädanefter ska man jämt sova med någon annan och får anpassa sig till varandras läslampor, väckarklockor och ovanor i natten.

Kärnfamiljens liv är krävande för speciellt kvinnor. De ska spela en biroll men ändå ha koll på det mesta. Det kan kännas lite trångt och instängt och man kan längta väldigt mycket efter att få komma ut.

Är tvåsamhetslivet en besvikelse för dig?

Längtar du efter att få rå dig själv?

Kompromissar du bort dig själv i din relation?

Känner du dig instängd och utsuddad?

Dags att börja våga tänka i nya banor.

Dags att börja komma ihåg vem du är.

Tack och lov för skilsmässomöjligheten vi har i Sverige.

Den gör det möjligt att lämna något som är avklarat och färdigt.

Eller kan du arbeta med dig själv i den relation du har och växa där du är? Kan den du lever med vara med på tåget mot större insikter och ett liv långt från medberoende i varandras garnnystans trassel?

 






Anpassning till döds!

Tidigt i livet tvingas vi till anpassning av olika slag. Vi anpassar oss till våra föräldrars krav och förväntningar – något annat är omöjligt för oss eftersom vi som barn sträcker oss så långt vi kan och mer därtill för att få våra föräldrars kärlek och omsorg.

Kvinnor tvingas till dubbel anpassning. Både till en allmän anpassning för att de är barn och barn förtrycks nästan alltid men också till patriarkatets krav på hur kvinnor ska vara.  Män definierar kvinnor i de flesta avseenden.  Vi kvinnor reduceras till att verka utifrån en stereotyp könsroll vilket förstås skadar oss djupt.

Vi anpassas också till ett samhälle där känslor, kultur och humanitet får allt mindre plats.  Bortträngda känslor kan få sitt uttryck i konstyttringar av olika slag men ju mindre plats det finns för det desto svårare blir det för oss. Att kunna uttrycka känslor i konst, musik, dans och teater är en lättnad och även en lättnad för den som får ta del av utövandet. Igenkännandet är viktigt och kan leda till nya tankar om oss själva och våra liv.

Antidepressiva medel skrivs ut i stor omfattning – även till tonåringar.  Det är inte farligt att ha ont i själen. Vi behöver då god vägledning för att förstå vad det är som gör ont och ändra på våra livsomständigheter utifrån nya insikter.

Anpassning kostat oss livet om vi inte vaknar upp och ser att vi i anpassningens namn helt glömt bort oss själva och vilka vi är.

Vi tappar ofta kontakten med vårt innersta – både vår kropp och vår själ.

Vi vandrar på av rutin och per automatik och lever robotartat utan medvetenhet.

Men någonstans inom oss skaver det och tack och lov för det.

Själen protesterar ändå och gör sig hörd. Ofta en svag röst som vi vant oss vid att inte lyssna till. Det blir så besvärligt om vi ska lyssna…. Kan man tycka.

Skavet kan kännas som irritation, oro, rastlöshet, nedstämdhet, ilska, utmattning och mer därtill. Kroppen kan signalera värk och ont av olika slag.

För att döva dessa inre signaler, som faktiskt är positiva för de talar om att något inte är bra, ägnar vi oss åt en rad kompensationer och dessa är många.

Vi är mycket uppfinningsrika när det gäller att döva rädsloröster inifrån. Vi kan ägna oss åt en rad missbruk som alkohol, sex, mat, ständiga förälskelser och shopping,.  Genom flykt till något slipper vi oss själva.

Vi vill undvika att ta itu med det där besvärliga som ropar inifrån.

Vi kan klaga, kritisera, gnälla, vara dömande, arga, självkritiska och irriterade. Ibland gör vi oss till offer och vill att andra ska tycka synd om oss.

VI fastnar lätt i vissa positioner och då blir livet långt ifrån det som är bra för oss.

Att komma ur sina olika anpassningar tar tid och vägen kantas av rädslor men upplevs ändå alltid som en stor befrielse.

Man får sitt liv tillbaka. Man får sitt hjärta igen. Man kan känna kärlek och liv.

Det är värt allt!

 

 

 






Våga lämna bekvämlighetszonen!

Det är tufft att påbörja förändringsprocesser även om vi inte är särskilt nöjda med det vi har.  Inte ens om man är riktigt missnöjd kan man förmå sig att våga se hur man egentligen har det.

Man vet vad man har men inte vad man får.

Det är så skönt att vara trygg även om man näst intill dör av plågan som det samtidigt är. Det är bekvämt och praktiskt att vara kvar i det liv man ogillar.

Det kräver tålamod, vilja, mod och lite till att påbörja och hålla i en inre förändringsprocess som ibland leder till att fatta beslut om hur man har det i sitt yttre liv.

Skrämmande kan man tycka.  Bara tanken på att börja rota i saker och ting kan avskräcka en från att börja. Någonstans inom sig vet man att man skulle behöva göra vissa förändringar och det kan göra en skräckslagen.

Tänk om jag kommer fram till att jag måste skilja mig.

Eller byta jobb! Eller tänk om det visar sig att jag behöver ta ut distans till en förälder.

Rädslor som grundlagts under vår uppväxt dyker upp och gör oss förlamade.

Men!

Som en konsekvens av att leva ett missnöjesliv kan vi känna oss tungsinta, ledsna, arga, irriterade, besvikna och mycket mer. Ofta får vi också en rad kroppsliga besvär eftersom vi går emot oss själva och vårt innersta med en livsstil som är annorlunda än hur vi egentligen vill ha det. Vill ha det eller kan ha det. Är ämnade att ha det.

Ibland kan man känna ett allmänt missnöje men inte veta varför och på frågan hur man skulle vilja ha det kan svaret kännas långt borta.

Man har faktiskt ingen aning.

Så långt bort ifrån sig själv har man hamnat att man inte ens vet hur man vill ha det.

Går vi omkring och känner oss missnöjda och nedstämda påverkar det förstås vår nära omgivning.  Det påverkar våra barn alldeles väldigt mycket och missnöjda föräldrar präglar och programmerar sina barn på ett mycket negativt sätt.

Det är ojust för barnen har inte bett om att få komma hit och tänk om alla föräldrar kunde ta lite mer ansvar för hur de faktiskt fungerar själva. Hur de inte fungerar som bra förebilder för sina barn och ibland faktiskt är riktigt dåliga förebilder.

Mycket av vårt missnöje beror på att vi lever i en liten förkrympt bekvämlighetszon där vi tror vi måste förbli.  VI är större än det lilla liv vi befinner oss i. Vi har vuxit ur livet men vägrar våga röra oss mot något annat. Vi blir reducerade och förkrympta för vi vågar inte möta våra rädslor.

Att inte gå in i förändring är att missa livet. Det är att fega undan för ansvaret för sitt liv. Det är att göra sig till offer och då blir man en ganska så trist person att vara med både för sig själv och andra.

Våga ta av dig skygglapparna.

 






Eckhart Tolle Oslofjord Convention Center september 2015

Ett utdrag av Eckhart Tolles teachings de fyra dagar han undervisat.

-Perceive and observe yourself. Speak from a deeper space. It makes a difference. Then the trandescendantal self becomes more present and no more in the background. As that happens your personality steps back. An vice versa. The light shines through more and the transparency is there. The Buddhanature is rising. The sky and the inner space.

Listen to the silence. Be aware of the one who is aware.

Priority number one in life is to find the essence in you.

Welcome the painbody. Observe it. Feel it and go behind through your breathing. Surrender to what is. Life is filled with challenges. It just is. Accept the suffering and there will be no suffering. Realize the possibility that the end of suffering is possible. That is the end of suffering. Suffering rises through unconsciousness.

Do not complain when a challenge comes along. Life is difficult. Once you know that, accept that and recognize that… an essental part of you is awakening. It’s a state of surrender where there is no more suffering and no more unhappiness. The full surrender of every moment transforms into intense presence of every moment.

We are all here ( i konferenssalen) because of our suffering. We all suffer and we all want an end to the suffering.

There is only this moment. It’s absolutely true. The past moment is gone and the next is not here. if you live in the past you suffer and if you live in the future you suffer. The sword of the presence helps you.

Cut the line between thinking and emotion. Then place the focus on the emotion. Then accept it. Accept every moment as if you have chosen it… How would that feel? Good… of course. To say ”Thank God for giving this to me”.

Inner purpose and outer purpose of your life. The inner purpose is primary. It’s to dedicate your life to conciousness, to be present, to be aligned. The universe wants to be awakened within you. The outer purpose is what you do and your acitivity. Let the inner purpose flow into your outer purpose. How you realize this might change your life. The consciousness that flows into what you do is crucial.  It’s to come home when the inner and outer purpose correspond.

When you experience stress: go beyond and be in the present moment. Just stay there.

You have to take responsability of your own painbody.. If somebody close to you gets his or hers painbody activated you can remain present. The painbody wants to create drama. Just leave the room if a painbody is overwhelming. Do not go into reaction. It is very challenging to be with a person who’s painbody is activated….

We evolve through challenges.

Tolerance and compassion are signs of a developed society.

Presence is contagious and so is unconsciousness…. Both spreads. Sense the energy field when you go somewhere.

You are the space – be the space….

The fulfilness of life. Life is fulfilled in this moment. I have and  I am everything. This feeling is only[1]  possible if you can open to the moment.

You create from ego space or from a creative space. Makes a huge difference!

 

 


 [1]






Kim Eng i Oslo september 2015

Eckhart Tolle och Kim Eng – retreat utanför Oslo 16-20 september 2015.

img_5090_5601c40be087c33f233ec62a

Det är första gången jag hör Kim Eng tala. Mina förväntningar var nollställda och lyckan över hur fantastiskt det är blir desto större!

Hon sätter sig på scenen med ett varmt leende och har en känslomässig närvaro som strålar ut i rummet där 600 personer väntar.

– Vår sanna natur är fri men täckt av en slöja av vår historia, våra känslor, våra tankar och annat som vi identifierar oss med. Istället för att leva våra liv utifrån en sann och fri närvaro lever vi utifrån denna slöja. Det innebär att vi kommunicerar från vårt ego och livet blir en ständig omedveten kamp och ett lidande, menar Kim Eng.

–    Livet är en konstant utmaning, säger hon. Vi går från en utmaning till en annan och det är så det är. vi behöver vara närvarande och träna på det i vårt dagliga liv och öppna oss för att vara i stillhet. Vad är närvaro? Det är mer än att förstå på ett intellektuellt plan. Många av oss behöver en kontakt med kroppen för att känna om vi är i närvaro eller inte.

–    Det gäller att hitta stillheten inombords. Känna andningen, känna hur det känns i kroppen, vilka tankar och känslor finns där och fråga vem det är som upplever allt det. Vem är medveten om formen som detta tar sig? När uppmärksamheten går till formen och till ytan är det lätt att tappa kontakten med sin essens i ögonblicket –  det vi är innerst inne. Man kan förflytta uppmärksamheten från formen mot det inre. Det är detta vi kan träna i varje ögonblick på. Hur känns det i stunden?

–    Men vi kan förstås inte hålla ett stillhetsspace hela tiden. Det kommer hela tiden utmaningar. En utmaning är klar och efter ett tag kommer nästa. Det är livet och den andliga vägen. Vi har så många förväntningar på hur saker och personer ska vara. Måsten och borden fyller våra sinnen och vi klamrar oss fast vid dessa föreställningar vi har och glömmer bort oss i vårt inre. Förväntningarna blir slöjan bakom vilken vi lever våra liv och blir missnöjda och besvikna. Vi ser inte andra människors essens och inte heller vår egen för vi är så upptagna av hur de och vi själva ska vara för att vi ska bli nöjda och för att livet ska bli som vi tänkt oss. Men vi kan bli medvetna om alla dessa förväntningar och då börjar det förändras. Vi kan bli medvetna, närvarande och stilla inombords. Låt det bli det primära och allt annat sekundärt.

–    Det är svårt förstås för vi blir ofta triggade i livssituationer. Smärtkroppen väcks. Gamla sår väcks av situationer med andra människor. Det handlar om att byta reaktion till aktion. När vi blir triggade och vill reagerar med våra vanliga mönster kan vi prova att göra något fysiskt. Ibland är det inte tillräckligt med medveten andning utan vi behöver något ännu mer fysiskt. Det gäller att komma ihåg bara vad man kan göra. I stunden blir vi lätt överväldigade av våra vanemässiga reaktioner som oftast leder till problem i relationer.

–    Stå på ett ben! Hur kan man fortsätta vara i bråk om man står på ett ben? Det är omöjligt. Om du är på jobbet och du inte kan ställa dig på ett ben så lyft lite på benet bara. Det fungerar garanterat. Eller gå ut ur rummet.  Bli medveten om vart du är på väg med dina reaktioner och försök hinna före med medvetenhet i stunden.Återvänd till inre stillhet och närvaro. Kropp och sinne fungerar tillsammans.

–    – När du återvänder till inre stillhet så blir det av sig själv rätt handling och rätt agerande. Gå bortom dina automatiska reaktioner och sök centrering och medvetenhet. Det är inget fel med att ha smärtkropp och emotionella sår. Det har vi alla. Men vi behöver bli medvetna om våra inre sår och omfamna dem med villkorslös kärlek. Att kunna älska sina inre sår, att förstå och känna dem….  Att döma dem och klaga är inte vägen till frihet från lidande. Men att ha medlidande med oss själva är vägen. Att kunna känna smärtan och ha medkänsla med dig själv.

–    Vi behöver veta, känna och lägga märke till när vårt ego vaknar till och vill visa sig. vi kan se det i andra och det blir en påminnelse för oss själva om vårt ego och vi kan observera det i oss själva. Att bemöta, svara och agera utifrån vårt ego är inte det bästa för oss eftersom det för oss bort från vårt inre. Man kan träna på att få syn på det och då observera det. Så småningom löses det upp allt mer.

–    Vi sätter upp mål för oss hela tiden. Det är en konst att släppa målen eftersom de får oss at glömma ögonblicket vi har just nu. Vi behöver vara så medvetna på vägen att vi ser de förändringar som kommer och som får oss att tänka över och kanske revidera målet. Vi kanske hade en vision för länge sedan eller för ett tag sedan- en bild av hur det skulle bli och vara.. vi kan inte hålla fast vid den visionen – då missar vi livet som faktiskt är bara detta ögonblick. Något annat finns inte. Inget är permanent. Allt ändras. Vi måste kunna släppa taget och gå vidare. Rädsla kan hindra oss. Som ett tidvatten är livet. Saker kommer och går. Vi kan träna på att inte fästa oss. Non attachment gäller allt. Se på hur konceptet kring länder ser ut.  En gång kom man överens om en form för länder och deras gränser. Så till den grad att man är beredd att försvara och dö för dessa gränser.

–    Saker och ting händer. Shit happens. Så är det och vi behöver lära oss att det är ok. Jag har ingenting emot det som händer. Det som händer är tydligen det som händer. Ju mer motstånd vi erbjuder i det desto olyckligare blir vi. Att inte identifiera sig med känslor är något att träna på. Vi kan röra oss mellan olika känslomässiga tillstånd och stanna där. Då lider vi mycket. Eller kan vi stanna i känslan, observera den och låta den lösas upp när vi går in i ett tillstånd bortom känslor och reaktioner. Där upphör lidandet helt.

–    Men tidsfönstret för att kunna hinna före med medvetenhet är kort. Vi har ofta två delar inom oss: en som vill stanna kvar i gamla mönster och en annan del som vill något annat. Denna del längtar efter stillhet och ett slut på lidande. Vi kan träna på detta – att hinna före våra vanemässiga reaktioner.Vi har alltid ett val när vi börjar bli medvetna.Låt smärtkroppen och de gamla såren vara där men reagera inte utifrån dem. Du kan säga till dig själv att ”nej, jag går inte dit igen”. Att inte välja strid och konflikter. Att inte låta det mönstret ta över. Man kan leva hela livet i denna kamp eller med medvetenhet välja en annan väg. När du går till en medveten väg minskar egot och vice versa. It’s magic!

–    Vi kan inte ta med oss något alls från det förflutna till nuet. Och vi kan inte ta med oss något från nuet till framtiden. Ändå lever vi så stor del av våra livet i oro över framtid och ältande och låsning över det som varit.

–    Du, bara du, är helt ansvarig för din eget medvetenhetsnivå.  Du väljer om du ska gå in i reaktioner och låta bråk och konflikter styra. Ta på dig din egen syremask först innan du försöker bistå någon annan. Var och en behöver hitta sin väg när tiden är rätt.

–    Bakom alla känslostormar finns stillhet. Mitt i känslostormen finns möjligheten att gå till medveten närvaro och bli helt stilla inombords. Det kan man göra genom att helt och hållet acceptera det som är där just då.  Känna fullt ut det som är just då och acceptera det. Att acceptera fullt ut innebär att säga till sig själv att man är beredd att känna så här för evigt om det skulle vara så. Andas. Var närvarande. Känn kroppen.

–    You are the space where everything happens. When you come home to that space behind the form the suffering stops, avslutar Kim Eng.






Lite om mig

img_4823_5601bf992a6b225d7b888fd8

Sedan många år arbetar jag som privatpraktiserande psykolog och psykoterapeut i Uppsala.

Det är ett arbete som handlar om att möta människor som är i någon slags olycklighet med sig själva och sina liv.

Bekymren kan se mycket olika ut men vi är så lika vi människor så våra reaktioner vid svårigheter ser ändå rätt likartade ut.

De flesta behöver möta sina rädslor och hitta modiga vägar att gå bortom dem.

Jag medverkar varje vecka på Svenska Dagbladets idagsida där jag svarar på läsarfrågor kring våra liv och jag förekommer i intervjuer i tidskrifter samt i radioprogram.

Den karta jag fick med mig från min egen uppväxt stämde inte med verkligheten. Den hade inte märkt ut grund och skär och ändå fortsatte jag att försöka navigera utifrån den under många år. Jag gick förstås på grund alldeles för ofta.

Tills jag började så sakta förstå att den var helt fel.

Jag fick börja rita min egen karta utifrån den jag på riktigt var och är och då började livet te sig bra mycket skönare att vara i.

Lättare och flowkänslan infann sig allt oftare.

Så här ska det ju vara!

Feminist blev jag redan som tonåring eftersom jag

tidigt förstod att detta att vara kvinna var som ett enda stort medberoende i en patriarkal värld.  Och att det vedertagna tvåsamhetslivet inte passade mig alls.

Ändå var jag tvungen att prova mig fram och finna att det ofta handlar om kvinnans anpassning till mannens nivå i allmänhet och till mannens förmåga till jämställdhet i synnerhet. Kompromissandet av sig själv blir alldeles för stort alldeles för ofta. Själen vissnar ihop i fel tvåsamhet.

Min livsgnista har fört mig åt olika håll. Jag har drivit inredningsaffär, varit chefredaktör och frilansjournalist, bott utomlands i längre perioder, lärt mig olika språk och arbetat med kläddesign.

Att våga ta skuttet, även om hjärtat slår hårt, är stort och gör att man mår så mycket bättre!