Mäktiga möten « Madeleine Gauffin Mäktiga möten – Madeleine Gauffin

Kärlekslöshet leder till rädsla och hat

img_5023_5601c9a92a6b22aea144f678

Kärlekslöshet leder till rädsla och hat.

– Det är rädsla som en följd av kärlekslösheten som skapar alla dessa onda ledare och gärningsmän som vi kan se omkring oss, säger Emerich Roth som i många år verkat för att ge förståelse och kunskap kring de bakomliggande mekanismerna vid ondska och hat.

Vi träffas i Emerichs hus utanför Stockholm. Jag har bett honom ta emot mig för ett samtal kring rädsla och hat. Just detta har han ägnat sitt liv åt att förstå och förmedla kunskap kring.

Själv hatar han inte trots sina nedbrytande och trauamtiserande år i nazismens koncentrationsläger.

–    Jag hade fått så mycket kärlek av mina föräldrar under mina 19 år i frihet. Det är inte främst de fysiskt starka som överlevt och som överlever fångenskap och tortyr. De som fått mycket kärlek blir psykiskt starka och har ett självförtroende som på något sätt hjälper till att stå ut.

Emerich kom till Sverige med Röda korset 1950 då han var  26 år. Kvar av den stora familjen fanns bara en syster i Sverige och därför bestämde han sig för att resa hit. Han utbildade sig till socionom och har arbetet som författare och föredragshållare. Stiftelsen Exit startade han 1999 och han har mottagit åtskilliga priser för sitt energiska och modiga engagemang bland ungdomar  med stora problem men också för sitt omfattande informationsarbete i skolor. Som 91-åring fortsätter han med glöd sitt medvetna arbete.

–    Vår framtid sitter fem dagar i veckan i skolbänken.I skolan kan man kompensera till viss del för det som brustit i hemmet,menar Emerich och fortsätter:

–    Om man som pojke saknat en kärleksfull pappa blir det stora problem i livet Det gäller också flickor men framför allt har jag sett att pojkar far oerhört illa av att ha pappor som inte kan ge kärlek. Alla dessa onda ledare som funnits i historien; Stalin, Hitler, Mussolini och andra ledare samt våldsmän i samhället som massmördaren Breivik, alla har de saknat en manlig kärleksfull figur. Jag har arbetat i 50 år med dessa unga män och är övertygad om att detta är bakgrunden och förklaringen till deras våldsamhet. Det är rädda pojkar som inte visar sin rädsla utan som gömmer sig bakom ett hårt skal. Men knackar man lite på det med rätt ord och med förståelse så spricker det. Har man inte fått kärlek kan man inte älska varken sig själv eller någon annan. Istället hatar man och man hatar sig själv som ingen älskat och vänder självhatet utåt.

–    Jag har mött killar som varit värstingar och nazister och oftast har de tappat sitt hårda pansar när jag närmat mig dem med total förståelse för vad de bär på. De har ofta varit utsatta i hemmet på olika sätt och pappan har ofta inte bara varit kärlekslös utan också våldsam och/eller kallhamrad. Hela 700 unga har hoppat av sin våldsamma bana och anslutit sig till Exit. Ibland har jag en av de unga avhoppade männen med mig ut i skolorna och det är bra. De ger en fin förebild för de andra killar som hamnat fel, berättar Emerich.

–    Det finns gott om exempel på stränga, våldsamma, omedvetna och auktoritära pappor som förstör sina barn och speciellt blir identifikationen svår för pojkar som har sådana pappor. Dessa killar blir ett lätt byte för dem som på något lockande sätt erbjuder gemenskap.  Det kan vara sverigedemokrater, gangstergäng eller andra kriminella. Man har en längtan inom sig att bli sedd, hörd och uppskattad och det gör dessa unga till ett lättfångat byte.

–    Vi vill alla bli älskade och uppskattade, bekräftade och sedda. Priset vi är beredda att betala kan ibland vara högt. Alltför högt kan det te sig som för omvärlden. Men för den som längtar oerhört och länge känns det nog annorlunda.

Emerich menar att vi borde ge dessa unga människor det de längtar efter på annat sätt än de destruktiva vägar de söker sig till.

–    Det är inte kvinnor som startar krig, säger han eftertänksamt. Det är de rädda männen som står för det allra mesta av våldet i alla samhällen.

Jag frågar hur han känner nu i dessa tider när det blåser iskalla vindar i Europa av främlingsfientlighet och rasism. Hur känns det att höra Jimmy Åkessons propaganda och se hur Sverigedemokraterna blivit det näst största partiet i Sverige? Hur har han känt när han sett människor i ´Sverige göra nazisternas hälsning till varandra? Emerich funderar en stund.

–    Jag känner maktlöshet, förtvivlan och igenkännande. Jag vill skrika ut ”vart är vi på väg”? Det känns som att  det är bråttom. Vi måste göra allt vi kan för att stoppa rasisternas framfart. Det krävs kunskap om historien för att förstå mekanismerna bakom deras framfart och vad som driver ledningen för Sverigedemokraterna. Det hände inte från en dag till en annan när nazisterna tog över i Tyskland. Det är rädda människor som röstar på dem. De som är rädda för det okända och de okända. Åkesson siktar in sig på missnöjda rädda människor.

Vad skulle du säga till Åkesson om du mötte honom?

–    -Jag skulle fråga hur hans pappa mår. Då skulle han förstå att jag förstår.

Under några år satt Emerich Roth i tre olika koncentrationsläger. Det är alltför fasansfullt för att ens tänka på, känner jag. Hur har han hittat ett liv att leva efter ett sådant djupt trauma? Vad är det som går för alltid förlorat inombords? Vad är det som aldrig går att reparera efter det?

–    Det är många överlevare som inte hittat livet efter den tiden. Det har varit oändligt svårt för många att hitta en mening bortom det svåra lidandet.Även flera generationer efter oss som suttit i lägren lider svårt. För mig är det förmågan att hitta ett inre lugn som gått förlorad. Det är mycket svårt att koppla av och slappna av. Den förmågan försvann och det har varit plågsamt för mig.

I ett hörn i det vackra vardagsrummet står ett piano. Jag undrar vem som spelar. Emerich säger att det är han som spelar. Ibland. När han mår bra. Han hade velar bli musiker.

–    Men Hitler kom emellan och min dröm gick i kras.

Vill du spela lite för mig, undrar jag försiktigt? Det kanske är att be om för mycket, tänker jag. Emerich tvekar lite och jag håller andan. Han reser sig och går till pianot. Han blundar och börjar spela. Med stor känslighet spelar han musik han själv komponerat. Genom rummet går en ängel med långsamma och svävande steg.

Mötet med Emerich Roth är starkt och dröjer sig länge kvar inom mig. Den berörande och vackra musiken likaså. Som en oändligt stark skörhet.