Madeleine Gauffin Madeleine Gauffin – En till WordPress-webbplats


Varje vecka kan du i SvD läsa mina svar på läsarnas frågor. Du kan söka på Idagsidan och där hittar du frågor med svar.

I tidningen Driva Eget medverkar jag varje månad med svar på läsarfrågor.






Onlinekurser i personlig utveckling


Har du svårt att hitta tid för att ta dig till kurser och sessions?

Orkar du inte stressa iväg eller har du svårt att vara hemifrån utöver jobbtid?

Då kan mina djupgående onlinekurser vara en smart väg.

Du kan i lugn och ro vara hemma och ändå ta del av möjligheter till den förändring du längtar efter.

Anmälan sker till min mail: madeleinegauffin@yahoo.se

Just nu finns följande kurser att anmäla sig till:

  • Att leva igen – kurs för dig med utmattningsdiagnos eller för dig som snart inte orkar mer. Start den 1 juni. Denna kurs är på 6 veckor och vill ge en djupare förståelse för dig själv. Du får möjlighet att berätta din historia för mig och, om du vill, för andra i gruppen. Du lär dig förstå vad som fått dig att tappa ork och lust, du lär dig identifiera triggers för stressen och vilka uttryck den tar sig fysiskt, psykiskt, emotionellt, kognitivt och socialt. Du lär dig handskas med stress på ett nytt sätt med hjälp av stressreducerande tekniker som mindfulness (MBSR) och andning. Medveten närvaro och acceptans av det som är just nu är centrala byggstenar. Hjälp med sömnbesvär erbjuds. Du får tänka kring vilka livsstilsförändringar du behöver göra och hur de konkret ska genomföras. Du får hjälp att spåra ditt mönster som du fungerar utifrån. Hur har jag lärt mig att vara så här? Vilken funktion fyller det för mig ? Du får fundera kring gränser du sätter eller inte sätter. Tankar kring skuld och skam, vara till lags, prestera och vem är man om man inte är duktig? Vad tänker jag kring mitt värde och värdelöshet? Du får möjlighet att hitta nya sätt att tänka och förhålla dig. Du kan prata med andra i din situation och det är ofta en befrielse att känna igen sig i andras berättelser. Man känner sig mindre ensam och i en djup gemenskap. Du får hjälp av mig att leta dig fram till det som känns bra att leva utifrån. Du får hjälp att känna igen signaler på stress och handskas med återfall. Syftet med kursen är en fördjupad självkännedom som leder till att du hittar ut ur din utmattningslabyrint och finner nya och mer lättsamma vägar att gå på framöver.  Detta är en rehabiliteringskurs med inriktning på att komma tillbaka till livet från sjukskrivning och därför kan du sannolikt få kursen betald av din arbetsgivare. På begäran kan du få intyg att du går kursen. Kostnad är 1500 kr för dig som betalar privat och 3500kr för dig som får kursen betald av arbetsgivare.

 

  • Våga förändring – Hitta din passion och vad är du så rädd för? – en kurs för dig som länge velat ha förändring i ditt liv men som inte kommer till skott på egen hand. Kursen startar den 15 juni. Hur ska man våga ta sig till det där man längtar efter? Är det en illusion det där du vill? En vardagsflykt? Eller är det faktiskt något du kan uppnå med mer medvetenhet, vilja och klarsynthet… Innan du kan förändra och ändra behöver du göra en djupdykning i hur du har det. Du får hjälp att utforska ett område i taget och verkligen känna in hur du trivs med de olika delarna du lever i. Familj, partner, arbete, vänner, intressen, ekonomi, fritid och annat. Våga gå in i dina drömmar och se dem som möjligheter. Hitta din passion och våga leva i den. Vad hindrar dig från att ta dig dit du vill? Undersök dina rädslor och möt dem. Förr eller senare behöver vi face our fears och se vad de består av och varför vi kan bli så livrädda och handlingsförlamade. Oftast har dessa rädslor grundlagts i vår tidiga barndom och på ett omedvetet plan är de fortfarande högst aktiva inom oss. Du lär dig att ta hand om ditt inre lilla rädda barn och lugna henne/honom så att du kan våga transformera. Kostnad är 1500kr för dig som betalar privat och 3500kr för dig som får kursen betald av arbetsgivare. På begäran kan du få intyg att du går kursen.

Kurserna sker i slutna fbgrupper och tystnadsplikt gäller. Vill du inte vara med i en fbgrupp kan du få allt material till dig själv bara. Kurserna online är lite olika upplagda beroende på tema/ämne men gemensamt är att du varje vecka får följande:

  • textinformation
  • ljudfil med meditation
  • uppgifter att arbeta med
  • möjlighet att ha kontakt med de andra i gruppen
  • kommentarer och stöd från mig





Girlpower!


Makten över ditt eget liv….
Till min spalt i Svenska Dagbladet kommer det många frågor från kvinnor i olika åldrar. Många många handlar på olika sätt om kvinnor som gett bort makten över sig själv och lämnat över den till en man eller till kollektivet män. Oron över att inte vara snygg, smart och bra nog är överhängande. Oron över att inte vara älskad…
Tänk, bara tänk om X inte tycker jag är tillräckligt rolig, snygg, smart, gullig, omtänksam, förstående  och så vidare….
Kvinnor oroar sig i stor utsträckning för att inte vara tillräckligt X Y Z och därmed inte behaga en man eller Mannen.  Och gör man inte det, behagar alltså, är man dömd till ett liv i ensamhet, säger orosmonstret. Man kan bli överdrivet fokuserad på sitt yttre och ha svårt med att dosera träning och ätande. Man kan känna ett behov av att klä sig utmanande och på så vis locka till sig män och få bekräftelse på att man är eftertraktad coh därmed känner man sig värd något. Man blir någon när någon ser en. Utan den andres blick är det som att man inte finns.
Andra brev handlar om kvinnor som väntar och väntar på att en man ska bli så där hon vill att han ska vara. Om han bara vore lite mer romantisk. Om han bara vore lite roligare. Tänk om han kunde vara mer social. Om han bara kunde vara lite mindre arg och lite oftare snäll. När det inträffar att mannen ifråga blivit så där hon vill att han ska vara DÅ kan han bli mannen för henne och allt är frid. Då kan han ta hand om henne och älska henne så där hon alltid längtat efter. På det där viset som ingen har älskat henne.
Så finns det kvinnor som väntar vid telefonen. De väntar på ett sms, ett telefonsamtal eller vad som helst som ger en kontakt till Honom. En kontakt som förbinder henne med Honom. Så hon slipper känna sig ensam och som att ingen vill ha henne. Väntan kan bli febril och plågsam. Hon har svårt att fokusera på annat än att Han hade ju sagt att han skulle ringa. För det sa han väl? Att han skulle? Eller misförstod hon det?
Enormt kompetenta kvinnor kan i en ny relation till en man plötsligt hänga upp sin existens på det där telefonsamtalet. Kommer det blir lättnaden outsäglgt stor men bara tills den nya väntan tar över. Hon är bara trygg när kontakten är där. Så fort luren lagts på så byggs väntan på nästa kontakt upp.
Att ha det som beskrivet ovan innebär att man lämnar över makten över sitt eget liv till någon annan. Istället för att fokusera på  mig, mitt, mitt liv, min kreativitet, mina väner, mina barn, mina intressen blir kvinnan av sig själv reducerad till ett objekt. Som ska finnas till hands. Redo. Ifall ifall.
Det finns en rad förklaringar till varför kvinnor blir objekt och inte subjekt i sina liv. Det främsta handlar förstås om att samhället är ett patriarkalt dito och att kvinnor i stor utsträckning förväntas bygga mäns egon och boosta desamma så mycket de orkar. På så sätt blir mannen subjekt både för kvinnan och för sig själv. Och kvinnan blir reducerad till ett objekt för dem båda.
En annan kompletterande förklaring till kvinnors överdrivna väntande på bekräftande och godkännande tecken från mannen handlar om anknytningsmönster. I den mycket intressanta boken ” Attached” av Rachel Hell och Amir Levine beskrivs de olika anknytningsmönster som vi har med oss från barndomen. Tre tydliga mönste urskiljs och beskrivs ingående. Ett heter ängslig/orolig anknytning, ett annat heter trygg anknytning och det tredje heter undvikande.
Har man ett ängsligt mönster för att knyta an i viktiga relationer tappar man bort sig själv och anpassar sig till den Andra.  Man blir fokuserad på vad den andra vill ha, hur han/hon vill ha det, man är inkännande och empatisk men har lätt för att tappar bort sig själv och göra sig till just ett objekt.
Du som är kvinna!
Dags att ta tillbaka makten över dig själv. Dags att stå upp för dina behov och hur du vill ha det även om din kille/man vill något annat. Även om han blir sur, arg, besviken mm så står du fast vid det du vill.
Det är dags att du blir  subjektet i ditt liv.
Vad vill du? Hur vill du ha det? Vem vill du vara med? Vad längtar du efter?
Vad gör du för den förbannade husfridens skull? Vad går du med på för att inte väcka sovande björnar?
Sluta kompromissa bort ditt liv. Bygg din egen självkänsla – det lönar sig bäst.
Hoppas du på att din partner ska bli bättre det vill säga som du vill att han/hon ska vara?
Glöm det. What you see is what you get. Gör dig inga illusioner. Släpp förhoppningar och förväntningar.
Väntar du vid mobilen så där oroligt och förhoppningsfullt?
Lägg ner det. Ring själv, tala om hur du vill ha det eller skippa killen som inte hör av sig, inte kommer, inte finns där för dig. Han lär inte ändra sig. Mirakel sker sällan.
Girlpower.

img_4694_56a0011fddf2b36f13688cac
Go for it!





Att våga växla ner


img_5065_5656f33f2a6b229de8d662c0

Det som är mest spännade att skriva om är förstås trådarna i väven jag själv befinner mig i. Den väven har växlat form och färg genom åren men alltid närvarande nämnare har varit snabbhet, skärpa och effektivitet.
Till slut har kostnaden för ett snabbeffektivt liv kommit i kapp. Dags att på riktigt växla ner och reflektera kring drivkrafter, rädslor och motstånd.
Jag tar mig tid. Går lite långsammare, tränar lite mindre och gör en sak i taget. Det känns riktigt bra.
Svårt att bryta snabbvanan men det går. Jag läser lite mer och hittar en massa olästa intrressanta böcker i min bokhylla. Jag hittar tillbaka till min kreativitet igen, längtar efter det konkreta skapandet och vandrar runt på Panduro Hobby i  timmar. Köper virknål, fint sidengarn, ull att tova från Nepal och lite till. Jag tiittar på en deckare på tv och inser att jag nog inte suttit i soffan på flera år.
Läser om begreppet downshifitng. Känner du till det?
Så rätt det känns.
Det slitna uttrycket ”allt har sin tid” har aldrig känts mer sant än nu.
Downshfiting är att leva livet lite långsammare och lite mindre konsumistiskt. Vilket innebär att man får jobba lite mindre. Vilket innebär att man får mindre pengar. Vilket innebär att man får se över sina kostnader.
Vi lever dock precis tvärtom. Vi jobbar alltmer, tjänar mer och blir allltmer stressade. De stressrelaterade sjukdomarna bara ökar och går allt längre ner i åren. Stressade barn finns på dagis redan. Barn som lämnas i ottan och hämtas ut som ett paket så sent det går för man pendlar och jobbar.
Många är genuint missnöjda med sitt vardagsliv och många känner bristande ork och mening. Man fixar inte längre att hålla ordning på alla trådar och det kan kännas som att det inte finns någon väg ut ur stressfällan. Det kan bli så att det vi äger har ett hårt grepp om oss. Räntor att betala tar strypgrepp på den pressade.
Att downshifta och lägga om sin livsstil kräver vilja och uppoffringar. Man kan börja med en kort period och man får fråga sig i vilken ände man ska börja med kursändringen.
Här får man fråga sig vad man värdesätter mest. Mer tid med familjen? Egen tid för träning?  Vad är viktigast och vad smärtar mest att man inte hinner eller orkar? Vad är det som stressar? Vad handlar huvudvärken, klumpen i magen och ständiga oron om? Kartlägg genom att fundera och skriva upp.
VI har programmerats med att det vi gör är det vi är. Det kan inte bli mer fel. Vi är de vi är först och främst och skulle må bra av att ägna mer tid åt oss själva. Vi är bra som vi är utan att högprestera.  Lätt att skriva förstås men sakta kan man börja ta in det. Våga bara vara lite oftare och och prestera lite mindre. Man överlever. Abstinens kan vara plågsam men tro mig- den går över.
Att downshifta innebär att konsumera mindre – en konskevens av att jobba mindre och tjäna mindre. Städa ur ditt hem från onödiga prylar. Sälj, ge bort och kasta. Skapa space hemma. Ett överbelamrat hem kräver mycket energi för att hålla iordning allt det du har omkring dig.
Städa upp i dina kontakter med vänner och bekanta. Vilka vill du umgås med och vilka umgås du med för att du tror du måste? Lägger du tid på sådant du inte vill? Sluta då med det.
Räkna ut hur mycket du behöver för att klara dig ekonomiskt. Överväg om du vill lägga dig på den nivån. Går det att jobba mindre och ändå ha råd med dina räkningar? Vad kan du dra ner på?
Jag gör allt detta och känner hur rätt det är. Förhoppningskänslor av nya möjligheter spirar.
Allt har sin tid och nu är det min tid.





Livsdrömmar – vad gör man med dem?


img_4313_560fff9cddf2b31c125c8a8b

De där drömmarna man har om det riktiga livet man skulle vilja leva….
Det liv man tycker man är ämnad för….
Hur ska man förhålla sig till dem?
Alla har dem. Fast några av oss kanske inte medger det. Det skulle göra för ont att erkänna att de finns där och att man inte gör något alls för att försöka skapa förändringar i sitt liv.
Då skulle det liv man lever te sig helt meningslöst.
Så man stänger helt enkelt av istället. Till synes en enkel manöver men ack! vad den kostar i det långa livsloppet. Man förlorar sitt liv.
Vad drömmer du om? Är det ett B&B på Gotland?
En egen ateljé där du kan vara i fred och skapa?
Längtar du efter det där lilla caféet som du vet skulle bli hur underbart som helst?
Drömmer du om att få tid att skriva Boken där du ska få ur dig allt det som du samlat på dig? Du har berättelsen inom dig  – det är bara tiden som fattas…
Längtar du efter att komma i form?
Drömmer du om hur livet ska bli när du har tid för det liv du vill ha?
Längtar du och drömmer du om den där relationen som ska få dig att känna dig levande?
Drömmar är sköna att ha. De kan få oss att stå ut med en vardag som inte alltid är lätt.
Vi drömmer oss bort en stund och sedan känns det lite bättre. De är kryckor i svåra lägen men vi vet ändå att vi behöver acceptera det som är eller skapa förändring.
Drömmar kan vara ett hinder. De kan få oss att inte ta itu och inte handskas med en vardag som vi står mitt uppe i. De blir då en flykt från det som är och från det som vi inte vill acceptera.
Vi låtsas inför oss själva och andra.
Vi gör upp livslögner som vi tar till för att stå ut.
Drömmar kan också vara ett uttryck för att vi borde försöka förverkliga det där som bara väntar på att bli omhändertaget.
Kreativa tankar i färg som snurrar…
Dem ska man ta på allvar. När livet skaver och vi känner oss nedstämda till och från, upplever en tillvaro som ibland tappar sin mening och när livsgnistan falnar….
Då vet man att det där dags att se över hur man har det.
Lever man med dem man vill?
Har jag tid för det jag älskar?
Hur ser det ut med jobb?
Gör jag det jag vill?
VI läser spännande berättelser om människor som säger upp sig, säljer bostaden och börjar om. De köper hus utomlands, startar restaurang och hotell söderut eller cyklar jorden runt.
Sådana förändringar är förstås verkligt stora.
De kräver lång förberedelse om man har familj och det är många pusselbitar som ska stämma. Kanske har man ingen bostad att sälja. Kanske har man inget jobb att säga upp sig från.
Allas situation är olika och olika svåra att ändra.
Det svårt att göra stora ändringar.
Det är helt sant.
Men det är inte så svårt att man måste hamna i handlingsförlamning och ibland också förakt för dem som faktiskt samlar mod och hoppar.
Gömmer du dig bakom HUR SVÅRT DET ÄR – då handlar det om  en stor rädsla inom dig som bör tas på allvar och på riktigtt undersökas.
Gör så här med din livsdröm!
Fråga dig vad din dröm handlar om.
Vad drömmer du om?
Vad längtar du efter?
Nästa och lite knivigare fråga blir följande:
Vilken funktion fyller dessa tankar du har ?
Flykt eller en påminnelse om att du ska börja tänka….försöka komma vidare.
Om det visar sig att du drömmer och att livet skaver då kan du börja med mycket små steg att undersöka din dröm.
Starta en miniverksamhet utanför jobbet och prova lite. Erbjud det där du vill till andra på privat basis och se hur det blir. Ta dig 15 minuter om dagen för att skriva, måla, dansa eller vad det kan vara. Var realistisk men inte alltför självkritisk och dömande.
Små små steg kan göra en enorm och underbar skillnad.
Plötsligt kan det känna som att livet sakta rinner tillbaka in ens själ.
Energi börjar surra knappt hörbart till en början.
Man känner sig levande igen.
Det är värt allt.
Go for passion. 
Gör det!
En kliche´tycker du?
Livet avfärdas inte så lätt.
Vad annat än din passion ska du uttrycka i ditt korta liv?

 






BYRON KATIE


På så vis finns inga undanflykter för dig. Det är du som tar ansvar för ditt eget trassel. Dina mönster. Det du ger till andra. VIll du ha inner peace? Börja med dig själv.  Nästa gång du märker att du är på väg att starta drama, bli arg, sura, spela offer eller något annat av det där vanemässiga du gör…… stanna upp. Andas. Få syn på dig. Stå på ett ben, föreslog Kim Eng, för vem kan agera ut sitt inre när man står på ett ben? Ta ett djupt andetag och fokusera på känslan du har. Andas igen. Det går över. Vågorna lägger sig och havet blir blankt och lugnt igen. Helt säkert. Tills nästa gång. Nästa utmaning.






Eternity Now!


img_5102_560306912a6b2280b04c33a7

Eckhart Tolle kunde inte sagt det bättre!






Face your fears!


 Rädslor av olika slag håller oss kvar i livslägen vi är klara med och borde röra oss bort från. Vi lever i rädslor och det hindrar oss så mycket från att våra i vårt livsflöde.

Rädslorna blir som farthinder av betong. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.

Vi kan vara rädda för att inte klara oss på egen hand, att bli övergivna och bli svikna.

Den djupaste rädslan många av oss bär på är att vi inte duger som vi är, att ingen någonsin kan älska oss sådana som vi är och att om vi visar oss som vi är – rädda och sårbara – då blir vi lämnade.

Många människor bär en känsla av djup värdelöshet som man ägnar hela livet åt att kompensera för. Man kompenserar genom prestationer av olika slag, vara till lags, bli utseendeberoende och mycket mer.

Man försöker undvika rädslomöten genom kompensationer, distraktioner och andra undvikandebeteenden. På så bis blir vi helt tömda på vår energi som går åt till att upprätthålla försvar mot rädslokontakt. Vi gör våra liv allt mindre för att slippa känna oro och rädsla.  En dag finner man att man målat in sig i ett litet hörn där man knappt kan andas.

Men paradoxalt nog leder det ändå till att vi mår dåligt av att vi förskansar oss så.

Rädsla kan anta många olika skepnader. Den kan visa sig i kroppen i symptom som sömnbesvär, värk, oro, stelhet, rastlöshet, och spändhet. Den kan visa sig som en svårighet att fatta beslut – en osäkerhet som genomsyrar vår tillvaro. Vi velar än hit och än dit.

Vi kan känna oss arga, irriterade och vrånga. Klagande och gnälliga. Sura och dömande. Vi kan skapa drama i våra liv. Vi saboterar för oss själva och andra och då framför allt för våra närmaste och våra barn drabbas hårdast. Vi blir dömande mot andra och mot oss själva.

Lösningen är att börja känna när vi är rädda.  Att försöka hinna före våra automatiska responser och våra undvikande beteenden. Vi kan börja studera våra undanmanövrer, bli bekanta med dem och känna igen dem när de dyker upp helt automatiskt och då tänka: ”Aha… nu är jag rädd för något för nu gör jag så där igen”.
Rädslor kommer och går. Hela tiden och lever sitt eget liv tills vi bestämmer oss för att komma rädslan närmre och på spåret.

Att känna igen är en bra början. Vi får som en sekunds betänketid och reflexionsmöjlighet.

Hur kändes det att känna lite av rädslan?

Hur känns det i kroppen?

Tänk efter vad det är som aktiverar dina olika rädslor.

Vilka personer? I vilka situationer? Vilka känslor du möter utanför dig aktiverar dina rädslor?

Hur reagerar du då? Vilka tankar och känslor kommer då helt vanemässigt?

Hur blir ditt försvarsbeteende då?

Vill du äta, dricka, shoppa, sura, gnälla, döma eller hur gör just du?

När du börjar bli medveten om hur du tänker, känner, beter dig ….

Döm dig då inte på något sätt. Förstå att du lärt dig göra så här som ett sätt att klara dig och överleva.

Det var funktionellt då en gång när du var liten men nu är du vuxen och kan få ompröva det du lärde dig då. Man måste inte gå hela livet i samma skor….

De blir lite utnötta.

Bli medveten om hur just du gör.

Om vi inte gör något alls åt hur vi har det lever vi hela livet i olika försvar för rädslorna. Vi lever i kompensationer och distraktioner.

Livet gås förlorat.

Synd faktiskt.

Efter ett tag i arbetet med att identifiera och förstå rädslor och undvikande beteenden kan man börja ta små pytterisker.

Man vågar utsätta sig för lite av det farliga och märka att det gick faktiskt jättebra.

Inget av det där jag jämt oroat mig för hände ju.

Ett sådant litet steg leder till nästa och så där fortsätter det…

Att våga ta små risker hör livet till.

Att våga kliva ur bekvämlighetszonen är stort och våghalsigt men om man tar de små stegen så brukar det gå bra.

Är du rädd för att visa dig sårbar så våga lite.

Är du rädd för att vara ensam. Prova lite.

Är du rädd för att våga vara dig själv. Börja visa lite av dig.

Att visa sig som man är och våga visa sin sårbarhet är bland det största och bästa man kan göra.

Man blir så glad och nöjd med sig själv när man vågade och vann.

Faktiskt kan man se livet som ett enda stort riskprojekt.

Vilken utmaning!

Så mycket att vinna!

Ja, faktiskt hela sitt eget liv.

 

 






Väntar du på prinsen eller prinsessan?


img_4301_2_5601bb492a6b2233cd51e832

Österlen. Världens vackraste landskap.
Väntar du på prinsen eller prinsessan?
Då kan du vänta väldigt länge.

Faktiskt kan du förstöra ditt liv med att vänta på den räddande kärleksfiguren som ska svepa in dig i sin sammetsmantel och hölja dig i den romantiska kärlekens famn för evigt.

Glöm det. Det kommer aldrig att hända.

Det kommer aldrig att komma någon räddning till dig utifrån. Det är du själv som måste dra på dig snickarbyxorna och göra jobbet. Eller glitterklänningen om det passar dig bättre.

Vi lär oss att det är kärleken som ska frälsa oss ifrån onda och ge oss det där livet vi bara drömmer om. Vi blir programmerade sedan babystadiet med att bara man hittar den där rätta så fixar resten sig väl finemang.

Se på reklam, sångtexter och en hel del filmer. Det romantiska budskapet är tydligt.

Kärleken är lösningen på allt.

Så det gäller att hålla ögonen öppna och se när han/hon kommer… Helst ska man gå runt och vara beredd, duktig, bra, sexig och snygg som bara den för att ha ett värde så man kan få den där räddaren.

Flykten till kärlek är bara ytterligare ett exempel på just flykt från sig själv.

Man kan ägna hela sitt liv åt att springa från förälskelse till förälskelse och hoppas. I hopp, längtan och tro på det att en dag så händer det bara. Då blir allt bra.

Men till slut kommer ändå verkligheten ikapp. Det finns ingen räddare.

En illusion fattigare nu?

Jättebra och en bra början att sluta tro på sagor.






Tvåsamhet?


Så tror man sig då ändå ha hittat prinsen eller prinsessan och livet ska nu äntligen få börja på riktigt. Det där livet som man drömt om och som man bara väntat på medan man på något sätt levt i ett väntrum.

Äntligen min tur, ropar man, när ens nummer ropas upp.

För många blir tvåsamhetstillvaron en stor och djup besvikelse.

Det blir oändligt med kompromissande.

Det blir ett frågaomlovliv där man ska kolla med varandra ”vad ska vi ha till middag?” ”är det ok för dig att jag träffar Malin ikväll?” ”jag skulle gärna vilja träna en stund efter jobbet, funkar det för dig?” ”vad tycker du om den här lampan, mattan, kostymen, kjolen?”

Känner du igen det?

Man ska helst vara överens om allt och så kan det ju inte vara att man faktiskt tycker lika om allt. Någon måste alltid kompromissa. I de bästa lägena anpassar sig båda. När det är som sämst är det kvinnorna som anpassar sig till mannens norm, behov och vilja.

Det sker av bara farten och för att vi alla är en produkt av könsmaktsordningen vilket inte gagnar någon.

Innan prinstiden fick man minsann bestämma själv vad man skulle äta, vem man skulle träffa, när och hur länge. Man fick låta lustprincipen gälla i mycket. Bara sig själv att förhålla sig till.

Wow!

Tvåsamhetslivet innebär ofta begräsning och reduktion för båda parter. Båda är fångna i en bur.

Fast svårt att uppskatta kanske när längtan efter räddaren i sammetsmanteln ständigt upptar en.

Det är hög aktivitet på dejtingmarkanden. Så många dejtingsidor och så många människor som bara väntar och hoppas på att det snart är min tur att träffa den rätte.

Vi är så angelägna om att vara varandra till lags att vi faktiskt raderar ut oss själva. Sudd sudd. Där försvann jag visst.  Pågår suddandet länge blir vi bara skuggbilder av oss själva och kan helt glömma vilka vi är.

Man överger sig själv. Lämnar sig och går in en tillvaro där man ber om lov, söker bekräftelse, ber om ursäkt om man är för lite, för mycket eller si eller så.

Man får aldrig mer ett eget rum utan hädanefter ska man jämt sova med någon annan och får anpassa sig till varandras läslampor, väckarklockor och ovanor i natten.

Kärnfamiljens liv är krävande för speciellt kvinnor. De ska spela en biroll men ändå ha koll på det mesta. Det kan kännas lite trångt och instängt och man kan längta väldigt mycket efter att få komma ut.

Är tvåsamhetslivet en besvikelse för dig?

Längtar du efter att få rå dig själv?

Kompromissar du bort dig själv i din relation?

Känner du dig instängd och utsuddad?

Dags att börja våga tänka i nya banor.

Dags att börja komma ihåg vem du är.

Tack och lov för skilsmässomöjligheten vi har i Sverige.

Den gör det möjligt att lämna något som är avklarat och färdigt.

Eller kan du arbeta med dig själv i den relation du har och växa där du är? Kan den du lever med vara med på tåget mot större insikter och ett liv långt från medberoende i varandras garnnystans trassel?

 






Anpassning till döds!


Tidigt i livet tvingas vi till anpassning av olika slag. Vi anpassar oss till våra föräldrars krav och förväntningar – något annat är omöjligt för oss eftersom vi som barn sträcker oss så långt vi kan och mer därtill för att få våra föräldrars kärlek och omsorg.

Kvinnor tvingas till dubbel anpassning. Både till en allmän anpassning för att de är barn och barn förtrycks nästan alltid men också till patriarkatets krav på hur kvinnor ska vara.  Män definierar kvinnor i de flesta avseenden.  Vi kvinnor reduceras till att verka utifrån en stereotyp könsroll vilket förstås skadar oss djupt.

Vi anpassas också till ett samhälle där känslor, kultur och humanitet får allt mindre plats.  Bortträngda känslor kan få sitt uttryck i konstyttringar av olika slag men ju mindre plats det finns för det desto svårare blir det för oss. Att kunna uttrycka känslor i konst, musik, dans och teater är en lättnad och även en lättnad för den som får ta del av utövandet. Igenkännandet är viktigt och kan leda till nya tankar om oss själva och våra liv.

Antidepressiva medel skrivs ut i stor omfattning – även till tonåringar.  Det är inte farligt att ha ont i själen. Vi behöver då god vägledning för att förstå vad det är som gör ont och ändra på våra livsomständigheter utifrån nya insikter.

Anpassning kostat oss livet om vi inte vaknar upp och ser att vi i anpassningens namn helt glömt bort oss själva och vilka vi är.

Vi tappar ofta kontakten med vårt innersta – både vår kropp och vår själ.

Vi vandrar på av rutin och per automatik och lever robotartat utan medvetenhet.

Men någonstans inom oss skaver det och tack och lov för det.

Själen protesterar ändå och gör sig hörd. Ofta en svag röst som vi vant oss vid att inte lyssna till. Det blir så besvärligt om vi ska lyssna…. Kan man tycka.

Skavet kan kännas som irritation, oro, rastlöshet, nedstämdhet, ilska, utmattning och mer därtill. Kroppen kan signalera värk och ont av olika slag.

För att döva dessa inre signaler, som faktiskt är positiva för de talar om att något inte är bra, ägnar vi oss åt en rad kompensationer och dessa är många.

Vi är mycket uppfinningsrika när det gäller att döva rädsloröster inifrån. Vi kan ägna oss åt en rad missbruk som alkohol, sex, mat, ständiga förälskelser och shopping,.  Genom flykt till något slipper vi oss själva.

Vi vill undvika att ta itu med det där besvärliga som ropar inifrån.

Vi kan klaga, kritisera, gnälla, vara dömande, arga, självkritiska och irriterade. Ibland gör vi oss till offer och vill att andra ska tycka synd om oss.

VI fastnar lätt i vissa positioner och då blir livet långt ifrån det som är bra för oss.

Att komma ur sina olika anpassningar tar tid och vägen kantas av rädslor men upplevs ändå alltid som en stor befrielse.

Man får sitt liv tillbaka. Man får sitt hjärta igen. Man kan känna kärlek och liv.

Det är värt allt!

 

 

 






Kärlekslöshet leder till rädsla och hat


img_5023_5601c9a92a6b22aea144f678

Kärlekslöshet leder till rädsla och hat.

– Det är rädsla som en följd av kärlekslösheten som skapar alla dessa onda ledare och gärningsmän som vi kan se omkring oss, säger Emerich Roth som i många år verkat för att ge förståelse och kunskap kring de bakomliggande mekanismerna vid ondska och hat.

Vi träffas i Emerichs hus utanför Stockholm. Jag har bett honom ta emot mig för ett samtal kring rädsla och hat. Just detta har han ägnat sitt liv åt att förstå och förmedla kunskap kring.

Själv hatar han inte trots sina nedbrytande och trauamtiserande år i nazismens koncentrationsläger.

–    Jag hade fått så mycket kärlek av mina föräldrar under mina 19 år i frihet. Det är inte främst de fysiskt starka som överlevt och som överlever fångenskap och tortyr. De som fått mycket kärlek blir psykiskt starka och har ett självförtroende som på något sätt hjälper till att stå ut.

Emerich kom till Sverige med Röda korset 1950 då han var  26 år. Kvar av den stora familjen fanns bara en syster i Sverige och därför bestämde han sig för att resa hit. Han utbildade sig till socionom och har arbetet som författare och föredragshållare. Stiftelsen Exit startade han 1999 och han har mottagit åtskilliga priser för sitt energiska och modiga engagemang bland ungdomar  med stora problem men också för sitt omfattande informationsarbete i skolor. Som 91-åring fortsätter han med glöd sitt medvetna arbete.

–    Vår framtid sitter fem dagar i veckan i skolbänken.I skolan kan man kompensera till viss del för det som brustit i hemmet,menar Emerich och fortsätter:

–    Om man som pojke saknat en kärleksfull pappa blir det stora problem i livet Det gäller också flickor men framför allt har jag sett att pojkar far oerhört illa av att ha pappor som inte kan ge kärlek. Alla dessa onda ledare som funnits i historien; Stalin, Hitler, Mussolini och andra ledare samt våldsmän i samhället som massmördaren Breivik, alla har de saknat en manlig kärleksfull figur. Jag har arbetat i 50 år med dessa unga män och är övertygad om att detta är bakgrunden och förklaringen till deras våldsamhet. Det är rädda pojkar som inte visar sin rädsla utan som gömmer sig bakom ett hårt skal. Men knackar man lite på det med rätt ord och med förståelse så spricker det. Har man inte fått kärlek kan man inte älska varken sig själv eller någon annan. Istället hatar man och man hatar sig själv som ingen älskat och vänder självhatet utåt.

–    Jag har mött killar som varit värstingar och nazister och oftast har de tappat sitt hårda pansar när jag närmat mig dem med total förståelse för vad de bär på. De har ofta varit utsatta i hemmet på olika sätt och pappan har ofta inte bara varit kärlekslös utan också våldsam och/eller kallhamrad. Hela 700 unga har hoppat av sin våldsamma bana och anslutit sig till Exit. Ibland har jag en av de unga avhoppade männen med mig ut i skolorna och det är bra. De ger en fin förebild för de andra killar som hamnat fel, berättar Emerich.

–    Det finns gott om exempel på stränga, våldsamma, omedvetna och auktoritära pappor som förstör sina barn och speciellt blir identifikationen svår för pojkar som har sådana pappor. Dessa killar blir ett lätt byte för dem som på något lockande sätt erbjuder gemenskap.  Det kan vara sverigedemokrater, gangstergäng eller andra kriminella. Man har en längtan inom sig att bli sedd, hörd och uppskattad och det gör dessa unga till ett lättfångat byte.

–    Vi vill alla bli älskade och uppskattade, bekräftade och sedda. Priset vi är beredda att betala kan ibland vara högt. Alltför högt kan det te sig som för omvärlden. Men för den som längtar oerhört och länge känns det nog annorlunda.

Emerich menar att vi borde ge dessa unga människor det de längtar efter på annat sätt än de destruktiva vägar de söker sig till.

–    Det är inte kvinnor som startar krig, säger han eftertänksamt. Det är de rädda männen som står för det allra mesta av våldet i alla samhällen.

Jag frågar hur han känner nu i dessa tider när det blåser iskalla vindar i Europa av främlingsfientlighet och rasism. Hur känns det att höra Jimmy Åkessons propaganda och se hur Sverigedemokraterna blivit det näst största partiet i Sverige? Hur har han känt när han sett människor i ´Sverige göra nazisternas hälsning till varandra? Emerich funderar en stund.

–    Jag känner maktlöshet, förtvivlan och igenkännande. Jag vill skrika ut ”vart är vi på väg”? Det känns som att  det är bråttom. Vi måste göra allt vi kan för att stoppa rasisternas framfart. Det krävs kunskap om historien för att förstå mekanismerna bakom deras framfart och vad som driver ledningen för Sverigedemokraterna. Det hände inte från en dag till en annan när nazisterna tog över i Tyskland. Det är rädda människor som röstar på dem. De som är rädda för det okända och de okända. Åkesson siktar in sig på missnöjda rädda människor.

Vad skulle du säga till Åkesson om du mötte honom?

–    -Jag skulle fråga hur hans pappa mår. Då skulle han förstå att jag förstår.

Under några år satt Emerich Roth i tre olika koncentrationsläger. Det är alltför fasansfullt för att ens tänka på, känner jag. Hur har han hittat ett liv att leva efter ett sådant djupt trauma? Vad är det som går för alltid förlorat inombords? Vad är det som aldrig går att reparera efter det?

–    Det är många överlevare som inte hittat livet efter den tiden. Det har varit oändligt svårt för många att hitta en mening bortom det svåra lidandet.Även flera generationer efter oss som suttit i lägren lider svårt. För mig är det förmågan att hitta ett inre lugn som gått förlorad. Det är mycket svårt att koppla av och slappna av. Den förmågan försvann och det har varit plågsamt för mig.

I ett hörn i det vackra vardagsrummet står ett piano. Jag undrar vem som spelar. Emerich säger att det är han som spelar. Ibland. När han mår bra. Han hade velar bli musiker.

–    Men Hitler kom emellan och min dröm gick i kras.

Vill du spela lite för mig, undrar jag försiktigt? Det kanske är att be om för mycket, tänker jag. Emerich tvekar lite och jag håller andan. Han reser sig och går till pianot. Han blundar och börjar spela. Med stor känslighet spelar han musik han själv komponerat. Genom rummet går en ängel med långsamma och svävande steg.

Mötet med Emerich Roth är starkt och dröjer sig länge kvar inom mig. Den berörande och vackra musiken likaså. Som en oändligt stark skörhet.






Livskraft i Simrishamn!


img_4869_5601c810e087c331fd30dd23

Vi har känt till varandra i många år. Hela fjorton år är det sedan jag köpte ett litet hus av Jaennine Olesen som då var fastighetsmäklare i Simrishamn på undersköna Österlen. Vi har sedan dess stött ihop lite då och då och framför allt på Friskis och Svettis där Jaennine kör Sveriges bästa spinningpass.

Henne skulle jag vilja bli närmre bekant med, har jag tänkt många gånger men inte tagit mig tid.

Men denna dag i juli träffas vi för en lunch i Apotekarens trädgård, medelhavträdgården som blivit en vacker oas i staden.

Jaennine startade Friskis i Simrishamn 1989, är numera ägare av fastighetsbyrån med enbart kvinnliga anställda och sedan något år är hon kommunfullmäktige i Simrishamns kommun.

Hon är en person med lyskraft utöver det vanliga och med en energi som känns rent fysiskt. Målmedveten, insiktsfull, smart, stark och glad.

Nu har vi pratat oavbrutet i två timmar om enbart viktiga saker…

Låt mig summera och formulera frågor kring det vi pratat om.

Vad driver dig i livet?

–       Det är så många saker. Lusten till livet och utvecklingen. Mod och rättvisa. Måste också vara där energin påverkar positivt. Anpassar mig inte till tokigheter. Målmedveten.

Vad har du tänkt genom åren för att komma dit där du är nu?

–       Att utveckla och förändra om det har behövts. Vi behöver inte förändra om inte behovet finns. Jag har bestämt mig för att så ofta som möjligt vara i mitt bästa läge och det ger mig svaren. Jag funderar aldrig på hur välkänd jag är. Jag gör vad som ska göras och finns där det behövs och jag vill! Ledstjärna: Självdistans, mod och godhet. Tror jag själv är min bästa och mest kritiska ledstjärna.

Vad tror Du på?

–       Ett liv efter detta jordeliv? Kärlek. Generositet. Jag har alltid trott på min egen förmåga. Alltid medveten om att jag väljer själv. Äger min egen väg.

Du har tre barn, två vuxna och en liten på 9 år. Jag vet att du har ovanligt kloka tankar om barn, anknytning och om att vara förälder. Berätta!

–  Anknytningen tror jag är en stor del till våra barns möjlighet till närhet, sårbarheten och ta emot och ge kärlek. Jag har tre barn, alla olika och därför har jag också bemött dem på olika sätt. Gränser, mycket kärlek, ömsesidig respekt och en ständig träning i att försöka förstå hur jag bäst kan möta dem. Det finns massor av bra litteratur för oss vuxna. Har aldrig bett mina barn vara ”budbärare” med information. Alltså om rummet ska städas eller det är mat eller att datorspelet är över, då är det jag som ger den information. Ställer inte barnen emot varandra i vardagen med enkla saker som kan bli en liten konflikt mellan barnen. Har alltid haft en stor innerlig kärlek som har hjälpt mig att vara klok mot barnen. Är också alltid uppriktig med livets alla nyanser, är jag ledsen så visar jag det, är jag trött säger jag det etc. Har lekt lekar som inte gjort barnen rädda eller oroliga. Typ skrämma och lekar om mörker på ett negativt sätt. Har ofta suttit en stund med barnen på kvällen så vi kan summera dagen och vår säng har alltid varit välkomnande mot barnen som vill sova hos oss en stund för de har behovet just då. Det kan även en 18 åring ha.

Och berätta om hur du ser på invandrarfientliga partiers framfart i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet!

–  Jag ser att vi har mycket att ge. Vi måste ha mod att stå emot förtryck av alla slag. Skulle absolut kunna gömma en flykting i min källare för att vårt system tyvärr inte är mänskligt! Vi behöver jobba mycket mer med integrationsfrågorna och ta de på allvar. Inte som nu, släcka bränder och inte se att vi har med människor att göra. Ibland tror jag att några människor tror att om man är född i ett annat land har man inte samma rättigheter till likabehandling? Hur kunde det gå så snett? Vi behöver varandra och den klokskap vi bär på. Förstår inte heller varför vi i Sverige inte kan se hur bra vi har det jämfört med så många andra i världen? Att dela på brödet är en självklar gärning och som gör oss lyckligare. Här måste vi fortsätta resan för den går i snigelfart vad gäller hastigheten på integrationen. Girighet är en av de sju dödssynderna.

Du anställer bara kvinnor på byrån. Jättebra, tycker jag och gissar hur du tänker. Kan du prata lite om hur dina idéer kring det går?

–       Jag har från start aldrig tänkt på att bara anställa kvinnor. Jag tror på människan och är könlös i den delen! De kvinnor i detta sammanhang har varit bättre på är sin syn på uppdraget som mäklare. Där har det i mitt möte med nya mäklare varit kvinnor som har visat styrka, mod och engagemang! Det sista är helt avgörande.. Jag kan inte med bestämdhet säga att detta bara är kvinnliga egenskaper men i mitt möte har det avgjort.

–       Sen kan jag ibland fundera på om alla män är intresserade eller ens kan styras i en organisation med kvinnlig ledare? När vi anställer mäklare finns det lite frågor som ställs. Vad är drivkraften? Varför vill Du jobba på Fastighetsbyrån? Vad betyder det att arbeta i ett team?… Där svarar många, oftast män, pengar eller vill vara på den största firman för då tjänar man mest pengar och i ett bra team för då tjänar man mest pengar. Jag tycker pengar är helt fantastiska men det har aldrig varit min drivkraft. Om pengar är drivkraften brukar det inte vara för att man är den mest generösa person utan för att samlandet på saker eller kapitalvaror driver mig. Eller bara ett fett bankkonto?

Du är spinningledare på Friskis. Hur tränar du?  Tankar kring livsstil och välmående?

–    Jag startade Friskis 1989, då var jag jympaledare och synkade snabbt vilka som kunde vara med på tåget och sitta i första vagnen, den som drar. Fick snabbt till oss ett bra gäng som gillade idén, så som allt startar. Jag är uppväxt i en familj med morfar som ideell i korpen. Tror mig sett honom komma hem många dagar och vara så lycklig, lycklig över att ha levererat och fått tillbaka så mycket glädje inga pengar! Det har alltid varit en självklarhet för mig att göra saker för att jag vill och drivkraften är inte pengar utan så mycket annat som detta ger. Forskningen säger att vi som utför ideellt arbete är lyckliga människor. Herre jisses vad jag är lycklig. Alla timmar jag är spinningledare skänker jag med glädje till föreningen. Inget kan mätas med vad jag får tillbaka av alla motionärer. Min tanke kring träning är att bli lycklig av människorna, musiken, sammanhanget, frigöra endorfiner, få en stark kropp, träna mina gränser och få snicksnack i stretchen.

–       Min livsstil är superenkel;  äta gott, och lagom, i sällskap och dricka i lagom mängd. Allt blir tokigt om man är extrem oavsett åt vilket håll. Det som möjligen kan trigga mig är de som söker sig till en ideell organisation men på vägen glömmer de vad just ordet ideell innebär?? Det är aldrig att ringa någon annan och säga varför är inte detta fixat? Det kan ju bero på att vi tillsamman måste fixa? Vi alla måste bidra. Därför är vår fina förening så bra på att självsanera sig. Ibland tar det lång tid men det handlar oftast om min berömda otålighet. Om man vill något med sitt liv: Jag tror att viljan till något finns i oss alla. Vi har olika drivkrafter, genetisk arv och miljö! Om man tar reda på vad som är viktigt för oss, var är jag i mitt bästa läge. Följ upp och se om svaret över tid blir detsamma. Därefter kan man sortera, ha människor omkring sig som ger energi och som tro på mig, typ en ”hejarklack” Det skulle vi alla bli lyckliga av. Lycka och medvetna val blir oftast bra!

Vad gör du vid motgång?

–       Processar, sover dåligt, rannsakar mig själv, ställer frågor till mig själv och min omgivning, ber mina nära vänner om råd. Summerar och gör upp med motgången och inom en snar framtid har jag en ny plan.

Vad är du rädd för i livet?

–       Typ döden, i alla former men främst mina fina barn och Mark! Märkligt då jag tror på ett liv efter detta!? Eftersom jag är grymt sensitiv har jag alltid närhet till smärta och sorg. När någons barn går bort eller när alla orättvisor blir tydliga för oss. Jag gråter varje vecka flera gånger för vad andra människor måste utstå! Jag gråter oftare av glädje vill jag då påminna om.

Nya utmaningar vilka är de nu för dig?

–       Jag drivs av utmaningar. Jag har just nu fullt upp med de val jag redan gjort! Jag får utmaning i min politiska gärning., varje dag. Kraven på mig ökar också eftersom vi är så ”satans” duktiga på byrån och det är en utmaning i sig. Sen har jag ju läst till coach och mitt människointresse har ju inga gränser. Jag har nog mig själv som den största utmaningen..

–       Sen har jag en andlig sida, det ser jag som en spännande utmaning. Har ännu inte valt att fördjupa mig nämnvärt i den. Den gör sig påmind… Sen måste jag säga att jag ser en utmaning i att få alla människor att se sin egen styrka och kapacitet. Att välja sina vägar för att kunna möta allt gott som finns. Jag måste vara mig själv sann för att möta ”rätt” människor och få de relationer jag förtjänar. De som stannar kvar eller inte gör nya val i livet har sannolikt inte sett till sitt eget värde. Om vi inte ser det egna värdet kan vi aldrig möte någon annans värde. Fundera på varför vi inte kan lyfta blicken och se vad som bjuds?

Vad längtar du efter?

–       Jag kan absolut ha önskningar och många av dem blir min verklighet. Önskningar är en aktivitet och då jobbar jag mot det önskade målet. Nu är det en bostad till Axel som skall läsa på juristprogrammet i Umeå. Sen är det ju förstås en önskan att vi alla lever ett liv utan förtryck, elakheter, respektlöshet och fattigdom. Där gör jag olika insatser för att hjälpa. Jag delar med mig och hjälper de som jag kan, både i min omedelbara närhet men också mitt fadderbarn på flykt i Afrika. Jag hjälper ganska mycket

Jaennine Olesen

Familjen består av tre barn – Axel 20 år, Hugo 19 år och Vera 9 år.

Gift med Mark.

Bor i Simrishamn

Fastighetsmäklare. Coach.  Fritidspolitker.






En nåd att leva med färger!


img_4909_5601c5e42a6b225f1478a527

Att leva i och med färgerna är en nåd!

Hanne Helbrink bor i ett litet hus i Skanör. När vi ses är det en blåsig, kall och småregnig sommardag men Skanör är lika bedövande vackert ändå.

Hon radar upp sina lysande tavlor med ett djup som får en att tappa andan. Hannes passion är att måla bilder i färger som hon för stunden bara måste få ur sig. Ett uttryck som är skönt när orden kan kännas svåra.

Fast det tog ett bra tag att komma till uttrycket målandet.

Vägen hit har gått genom rädslor och prestationsbehov.

–       Jag har gjort tusen saker i livet men en dag hittade jag till målandet och då kände jag att det här är det. Detta är vad jag brinner för. Jag var idrottstjej tills jag upptäckte stickandet, möjligheten att skapa i färg och alla otroliga färgkombinationer. Så jag stickade väldigt många mössor och halsdukar bara för att få kombinera färger.

Det blev en garnaffär i en källare i Malmö och Hanne njöt när nya vackra garner kom till affären.

–       Vilken sinnlig njutning att få lägga upp garnerna i sina färger på hyllorna. Färg är det jag älskat. Det mest spännande för mig är färger. Tänk dig… 30 gröna nyanser. Lycka för mig.

När hon var 35 år återupptäckte hon hästarna och arbetade med hästar i USA och på Irland.  Det blev en paus med färgerna.

–       Jag har nog alltid gjort det jag velat.  När väl ett beslut varit fattat har jag upptäckt att jag varit räddare än vad jag trott. Rädslor för mig har varit att visa mig sårbar, att inte duga, att göra fel och att någon skulle tycka att jag tror jag är någon.  Rädslan sitter i kroppen sedan länge. Det är duktighetshelvetet som plågat mig så till den grad att när jag väl började måla 2004 visade jag inte mina bilder för någon och jag skämdes om någon ville köpa av mig. Jag var rädd att bli utdömd. Det var svårt att ta betalt av någon. Köpa mina bilder? Av mig som inte ens är utbildad i konstnärsskapet…

–       Jag var tvungen att vara duktig, trodde jag, för att få vara med i livet. Jag kände mig fel och ful som barn och det där har hängt med. Det har också gjort att jag har haft oändligt svårt att fatta beslut för jag var rädd att jag skulle fatta fel beslut och rädd för konsekvenserna av ett felaktigt beslut.

Hanne gick i bildterapi efter en period av att inte må bra och det var där hon började våga måla. Terapeuten, som arbetade med bilder, uppmuntrade henne att våga gestalta i färg och form det hon kände. Hon lotsades genom målandet och målade för sig själv – fritt och högt utan en tanke på att sälja bilderna eller ”bli” konstnär. Hon vågade fortsätta måla och tack och lov för det, tänker jag, när hon visar sina bilder.  Det är underbara färger i olika kombinationer. Det finns ett stort djup i bilderna som talar till mig. Och en känslighet i bilderna som berör.

–       Jag bara känner att jag måste välja en viss färg. Jag vågar numera följa det som kommer till mig. En känsla av brunt kan få mig att tänka ”va, brunt nu och här?” men jag lyssnar mer till känslan än till tanken när jag målar.  Jag slutar tänka och det är svårt ibland. Färger gör något med mig. Att vara i färgerna är stunder av nåd för mig. Då är jag som mest närvarande. En lyckostund. En tillfredsställelse bortom ord.

Hon målar lager på lager och blandar nästan aldrig färgerna innan de når duken. Blandning uppstår genom de olika lagren och ljus kommer in i bilderna alldeles av sig själv.

Utställningarna har blivit många.

–       Ibland vill någon beställa av mig. ”Gör något i blått”, kan man be. Då brukar jag säga att jag kan försöka göra något i blått men jag måste ändå göra det utifrån mig själv och sedan får man välja om man vill köpa eller inte. Det känns bäst så.

–       Ibland kan någon förälska sig i en viss bild men inte tycka sig ha någonstans att hänga den. Varför bara hänga tavlor? Varför inte ha dem som ett spännande stilleben stående lutad mot en vägg eller ett föremål? Det finns många sätt att njuta av vackra bilder bortom det traditionella hängandet på väggen.

Hanne är fylld av energi och det känns att hon ligger i startblocken. Vart är hon på väg nu? Vilka drömmar har hon?

–  Målandet och färgerna är min passion som jag lever intensivt i.  Det är en nåd bara det. Jag känner att jag är på väg någonstans men vet inte vart den energin tar mig. Jag bejakar det jag tycker om och det är gott så.

 

Här ser du några av Hannes bilder.

img_4913_5601c60c2a6b225d55f00bfd img_4914_5601c65d2a6b2214fc827b5a img_4916_5601c6342a6b22a5f340a25c img_4915_560300c3e087c3383e3425ec






Våga lämna bekvämlighetszonen!


Det är tufft att påbörja förändringsprocesser även om vi inte är särskilt nöjda med det vi har.  Inte ens om man är riktigt missnöjd kan man förmå sig att våga se hur man egentligen har det.

Man vet vad man har men inte vad man får.

Det är så skönt att vara trygg även om man näst intill dör av plågan som det samtidigt är. Det är bekvämt och praktiskt att vara kvar i det liv man ogillar.

Det kräver tålamod, vilja, mod och lite till att påbörja och hålla i en inre förändringsprocess som ibland leder till att fatta beslut om hur man har det i sitt yttre liv.

Skrämmande kan man tycka.  Bara tanken på att börja rota i saker och ting kan avskräcka en från att börja. Någonstans inom sig vet man att man skulle behöva göra vissa förändringar och det kan göra en skräckslagen.

Tänk om jag kommer fram till att jag måste skilja mig.

Eller byta jobb! Eller tänk om det visar sig att jag behöver ta ut distans till en förälder.

Rädslor som grundlagts under vår uppväxt dyker upp och gör oss förlamade.

Men!

Som en konsekvens av att leva ett missnöjesliv kan vi känna oss tungsinta, ledsna, arga, irriterade, besvikna och mycket mer. Ofta får vi också en rad kroppsliga besvär eftersom vi går emot oss själva och vårt innersta med en livsstil som är annorlunda än hur vi egentligen vill ha det. Vill ha det eller kan ha det. Är ämnade att ha det.

Ibland kan man känna ett allmänt missnöje men inte veta varför och på frågan hur man skulle vilja ha det kan svaret kännas långt borta.

Man har faktiskt ingen aning.

Så långt bort ifrån sig själv har man hamnat att man inte ens vet hur man vill ha det.

Går vi omkring och känner oss missnöjda och nedstämda påverkar det förstås vår nära omgivning.  Det påverkar våra barn alldeles väldigt mycket och missnöjda föräldrar präglar och programmerar sina barn på ett mycket negativt sätt.

Det är ojust för barnen har inte bett om att få komma hit och tänk om alla föräldrar kunde ta lite mer ansvar för hur de faktiskt fungerar själva. Hur de inte fungerar som bra förebilder för sina barn och ibland faktiskt är riktigt dåliga förebilder.

Mycket av vårt missnöje beror på att vi lever i en liten förkrympt bekvämlighetszon där vi tror vi måste förbli.  VI är större än det lilla liv vi befinner oss i. Vi har vuxit ur livet men vägrar våga röra oss mot något annat. Vi blir reducerade och förkrympta för vi vågar inte möta våra rädslor.

Att inte gå in i förändring är att missa livet. Det är att fega undan för ansvaret för sitt liv. Det är att göra sig till offer och då blir man en ganska så trist person att vara med både för sig själv och andra.

Våga ta av dig skygglapparna.

 






Eckhart Tolle Oslofjord Convention Center september 2015


Ett utdrag av Eckhart Tolles teachings de fyra dagar han undervisat.

-Perceive and observe yourself. Speak from a deeper space. It makes a difference. Then the trandescendantal self becomes more present and no more in the background. As that happens your personality steps back. An vice versa. The light shines through more and the transparency is there. The Buddhanature is rising. The sky and the inner space.

Listen to the silence. Be aware of the one who is aware.

Priority number one in life is to find the essence in you.

Welcome the painbody. Observe it. Feel it and go behind through your breathing. Surrender to what is. Life is filled with challenges. It just is. Accept the suffering and there will be no suffering. Realize the possibility that the end of suffering is possible. That is the end of suffering. Suffering rises through unconsciousness.

Do not complain when a challenge comes along. Life is difficult. Once you know that, accept that and recognize that… an essental part of you is awakening. It’s a state of surrender where there is no more suffering and no more unhappiness. The full surrender of every moment transforms into intense presence of every moment.

We are all here ( i konferenssalen) because of our suffering. We all suffer and we all want an end to the suffering.

There is only this moment. It’s absolutely true. The past moment is gone and the next is not here. if you live in the past you suffer and if you live in the future you suffer. The sword of the presence helps you.

Cut the line between thinking and emotion. Then place the focus on the emotion. Then accept it. Accept every moment as if you have chosen it… How would that feel? Good… of course. To say ”Thank God for giving this to me”.

Inner purpose and outer purpose of your life. The inner purpose is primary. It’s to dedicate your life to conciousness, to be present, to be aligned. The universe wants to be awakened within you. The outer purpose is what you do and your acitivity. Let the inner purpose flow into your outer purpose. How you realize this might change your life. The consciousness that flows into what you do is crucial.  It’s to come home when the inner and outer purpose correspond.

When you experience stress: go beyond and be in the present moment. Just stay there.

You have to take responsability of your own painbody.. If somebody close to you gets his or hers painbody activated you can remain present. The painbody wants to create drama. Just leave the room if a painbody is overwhelming. Do not go into reaction. It is very challenging to be with a person who’s painbody is activated….

We evolve through challenges.

Tolerance and compassion are signs of a developed society.

Presence is contagious and so is unconsciousness…. Both spreads. Sense the energy field when you go somewhere.

You are the space – be the space….

The fulfilness of life. Life is fulfilled in this moment. I have and  I am everything. This feeling is only[1]  possible if you can open to the moment.

You create from ego space or from a creative space. Makes a huge difference!

 

 


 [1]






Behöver du hjälp att finna stigen?


Coaching

Dags att hitta dig själv och det du vill?

Känner du att du kört fast i dina invanda hjulspår?

Lever du ett liv du inte trivs med?

Känner du dig missnöjd med hur du har det?

Tycker du att livet känns tomt och innehållslöst?

Lever du i en relation som känns fel?

Då är det nog dags att få hjälp på vägen för att se var du gått vilse. Du kan behöva en utomståendes ögon för att se hur du kan bryta beteenden och vanor som inte är utvecklande för dig. Du får hjälp att förstå vad som hindrar dig från att nå vidare. Du får stöd att förstå dina rädslor som kan vara svåra att få syn på själv.

Vi har alla våra blinda fläckar och också ett visst motstånd att inse och se vad det är som vi behöver göra för att bryta en livsstil eller ett dåligt mående.

Vi stannar lätt inom vår lilla ruta av bekvämlighet.

Coachingprogram

Jag erbjuder dig ett coachingprogram per skype, mail och/eller telefon. Du får en 45 minuters session per vecka och däremellan mailkontakt en gång i veckan.

Du kan välja mellan tre olika paket.

1 Ett fyraveckorsprogram med en livesession per vecka samt en mailkontakt per vecka därutöver. Kostnad är 5.000 kr.

2 Ett tremånadersprogram, med en livesession per vecka samt därutöver en mailkontakt per vecka. Kostnad är 15.000 kr.

3 Ett sexmånadersprogram med en livesession per vecka och därutöver en mailkontakt per vecka. Kostnad är 25.000 kr.

Femton minuters kostnadsfri introduktion erbjuds innan du bestämmer dig. Då får du kort beskriva hur du har det och vart du vill komma.

Kontakta mig för att se hur du bäst kan få det stöd du behöver.

 






Kim Eng i Oslo september 2015


Eckhart Tolle och Kim Eng – retreat utanför Oslo 16-20 september 2015.

img_5090_5601c40be087c33f233ec62a

Det är första gången jag hör Kim Eng tala. Mina förväntningar var nollställda och lyckan över hur fantastiskt det är blir desto större!

Hon sätter sig på scenen med ett varmt leende och har en känslomässig närvaro som strålar ut i rummet där 600 personer väntar.

– Vår sanna natur är fri men täckt av en slöja av vår historia, våra känslor, våra tankar och annat som vi identifierar oss med. Istället för att leva våra liv utifrån en sann och fri närvaro lever vi utifrån denna slöja. Det innebär att vi kommunicerar från vårt ego och livet blir en ständig omedveten kamp och ett lidande, menar Kim Eng.

–    Livet är en konstant utmaning, säger hon. Vi går från en utmaning till en annan och det är så det är. vi behöver vara närvarande och träna på det i vårt dagliga liv och öppna oss för att vara i stillhet. Vad är närvaro? Det är mer än att förstå på ett intellektuellt plan. Många av oss behöver en kontakt med kroppen för att känna om vi är i närvaro eller inte.

–    Det gäller att hitta stillheten inombords. Känna andningen, känna hur det känns i kroppen, vilka tankar och känslor finns där och fråga vem det är som upplever allt det. Vem är medveten om formen som detta tar sig? När uppmärksamheten går till formen och till ytan är det lätt att tappa kontakten med sin essens i ögonblicket –  det vi är innerst inne. Man kan förflytta uppmärksamheten från formen mot det inre. Det är detta vi kan träna i varje ögonblick på. Hur känns det i stunden?

–    Men vi kan förstås inte hålla ett stillhetsspace hela tiden. Det kommer hela tiden utmaningar. En utmaning är klar och efter ett tag kommer nästa. Det är livet och den andliga vägen. Vi har så många förväntningar på hur saker och personer ska vara. Måsten och borden fyller våra sinnen och vi klamrar oss fast vid dessa föreställningar vi har och glömmer bort oss i vårt inre. Förväntningarna blir slöjan bakom vilken vi lever våra liv och blir missnöjda och besvikna. Vi ser inte andra människors essens och inte heller vår egen för vi är så upptagna av hur de och vi själva ska vara för att vi ska bli nöjda och för att livet ska bli som vi tänkt oss. Men vi kan bli medvetna om alla dessa förväntningar och då börjar det förändras. Vi kan bli medvetna, närvarande och stilla inombords. Låt det bli det primära och allt annat sekundärt.

–    Det är svårt förstås för vi blir ofta triggade i livssituationer. Smärtkroppen väcks. Gamla sår väcks av situationer med andra människor. Det handlar om att byta reaktion till aktion. När vi blir triggade och vill reagerar med våra vanliga mönster kan vi prova att göra något fysiskt. Ibland är det inte tillräckligt med medveten andning utan vi behöver något ännu mer fysiskt. Det gäller att komma ihåg bara vad man kan göra. I stunden blir vi lätt överväldigade av våra vanemässiga reaktioner som oftast leder till problem i relationer.

–    Stå på ett ben! Hur kan man fortsätta vara i bråk om man står på ett ben? Det är omöjligt. Om du är på jobbet och du inte kan ställa dig på ett ben så lyft lite på benet bara. Det fungerar garanterat. Eller gå ut ur rummet.  Bli medveten om vart du är på väg med dina reaktioner och försök hinna före med medvetenhet i stunden.Återvänd till inre stillhet och närvaro. Kropp och sinne fungerar tillsammans.

–    – När du återvänder till inre stillhet så blir det av sig själv rätt handling och rätt agerande. Gå bortom dina automatiska reaktioner och sök centrering och medvetenhet. Det är inget fel med att ha smärtkropp och emotionella sår. Det har vi alla. Men vi behöver bli medvetna om våra inre sår och omfamna dem med villkorslös kärlek. Att kunna älska sina inre sår, att förstå och känna dem….  Att döma dem och klaga är inte vägen till frihet från lidande. Men att ha medlidande med oss själva är vägen. Att kunna känna smärtan och ha medkänsla med dig själv.

–    Vi behöver veta, känna och lägga märke till när vårt ego vaknar till och vill visa sig. vi kan se det i andra och det blir en påminnelse för oss själva om vårt ego och vi kan observera det i oss själva. Att bemöta, svara och agera utifrån vårt ego är inte det bästa för oss eftersom det för oss bort från vårt inre. Man kan träna på att få syn på det och då observera det. Så småningom löses det upp allt mer.

–    Vi sätter upp mål för oss hela tiden. Det är en konst att släppa målen eftersom de får oss at glömma ögonblicket vi har just nu. Vi behöver vara så medvetna på vägen att vi ser de förändringar som kommer och som får oss att tänka över och kanske revidera målet. Vi kanske hade en vision för länge sedan eller för ett tag sedan- en bild av hur det skulle bli och vara.. vi kan inte hålla fast vid den visionen – då missar vi livet som faktiskt är bara detta ögonblick. Något annat finns inte. Inget är permanent. Allt ändras. Vi måste kunna släppa taget och gå vidare. Rädsla kan hindra oss. Som ett tidvatten är livet. Saker kommer och går. Vi kan träna på att inte fästa oss. Non attachment gäller allt. Se på hur konceptet kring länder ser ut.  En gång kom man överens om en form för länder och deras gränser. Så till den grad att man är beredd att försvara och dö för dessa gränser.

–    Saker och ting händer. Shit happens. Så är det och vi behöver lära oss att det är ok. Jag har ingenting emot det som händer. Det som händer är tydligen det som händer. Ju mer motstånd vi erbjuder i det desto olyckligare blir vi. Att inte identifiera sig med känslor är något att träna på. Vi kan röra oss mellan olika känslomässiga tillstånd och stanna där. Då lider vi mycket. Eller kan vi stanna i känslan, observera den och låta den lösas upp när vi går in i ett tillstånd bortom känslor och reaktioner. Där upphör lidandet helt.

–    Men tidsfönstret för att kunna hinna före med medvetenhet är kort. Vi har ofta två delar inom oss: en som vill stanna kvar i gamla mönster och en annan del som vill något annat. Denna del längtar efter stillhet och ett slut på lidande. Vi kan träna på detta – att hinna före våra vanemässiga reaktioner.Vi har alltid ett val när vi börjar bli medvetna.Låt smärtkroppen och de gamla såren vara där men reagera inte utifrån dem. Du kan säga till dig själv att ”nej, jag går inte dit igen”. Att inte välja strid och konflikter. Att inte låta det mönstret ta över. Man kan leva hela livet i denna kamp eller med medvetenhet välja en annan väg. När du går till en medveten väg minskar egot och vice versa. It’s magic!

–    Vi kan inte ta med oss något alls från det förflutna till nuet. Och vi kan inte ta med oss något från nuet till framtiden. Ändå lever vi så stor del av våra livet i oro över framtid och ältande och låsning över det som varit.

–    Du, bara du, är helt ansvarig för din eget medvetenhetsnivå.  Du väljer om du ska gå in i reaktioner och låta bråk och konflikter styra. Ta på dig din egen syremask först innan du försöker bistå någon annan. Var och en behöver hitta sin väg när tiden är rätt.

–    Bakom alla känslostormar finns stillhet. Mitt i känslostormen finns möjligheten att gå till medveten närvaro och bli helt stilla inombords. Det kan man göra genom att helt och hållet acceptera det som är där just då.  Känna fullt ut det som är just då och acceptera det. Att acceptera fullt ut innebär att säga till sig själv att man är beredd att känna så här för evigt om det skulle vara så. Andas. Var närvarande. Känn kroppen.

–    You are the space where everything happens. When you come home to that space behind the form the suffering stops, avslutar Kim Eng.






Go for your life!


Min blogg är en wake up call till just dig !

Här kan du inspireras och motiveras till att våga möta dina rädslor och närma dig vägen till ett liv som är ditt eget och hitta din mäktiga power.

Det kommer att handla mycket om rädslor. Våga möta dina rädslor.
Livet blir sällan som man tänkt sig. Det kan vara både en väldigt spännande tanke men också en djup besvikelse. Det kan bli så mycket bättre och mer än det du tänkt även om det blir något annat.

Allt är i rörelse men om du själv håller emot livets flöde blir livet som stillastående vatten. Det kan kännas som skoskav i själen och som att man hålls nere av ett tungt lågtyck. Livet känns inget vidare då.

Anpassningens tid och bortkompromissandet av dig själv kan få ett slut. Det ligger inte alls så långt bort som man kan förledas att tro.

Livet är tänkt att levas i passion, glädje och bubblande kreativitet.

Sorg och smärta gör sig påminda titt som tätt och det hör till detta att vara människa.  Tårar och skratt är tecken på liv.

Man måste bara ha beredskap och förstå hur man kan förhålla sig när svårigheter slår till.

Glädje och smärta – båda känslolägena finns i livet.  Det är sällan bara det ena och det andra. Inget är bara svart eller vitt. Tur är väl det.

Kontrasterna utgör livet.

På denna sida kan du läsa om meningsfulla möten med människor som vågar möta inre rädslor för att kunna våga leva, som följer sitt innersta och som har blivit medvetna om att livet är till för att levas och att bara överleva inte räcker för att vi ska må bra. Det blir så futtiga liv då.

Det gäller att kvickna till ur Törnrosasömnen och medvetandegöra dig om vilka mekanismer som hindrar dig att nå dit du egentligen skulle vilja.

Du kan läsa artiklar om rädslor, brytpunkter, försvar och mer.

Här finns berättelser om vändpunkter i livet.

Du kan välja ett coachingprogram med mig som din coach för att våga vidare.

Du kan köpa bra och spännande produkter.

Livet är väldigt kort och det är osäkert om det går i repris.

Våga möta dina hinder.






Lite om mig


img_4823_5601bf992a6b225d7b888fd8

Sedan många år arbetar jag som privatpraktiserande psykolog och psykoterapeut i Uppsala.

Det är ett arbete som handlar om att möta människor som är i någon slags olycklighet med sig själva och sina liv.

Bekymren kan se mycket olika ut men vi är så lika vi människor så våra reaktioner vid svårigheter ser ändå rätt likartade ut.

De flesta behöver möta sina rädslor och hitta modiga vägar att gå bortom dem.

Jag medverkar varje vecka på Svenska Dagbladets idagsida där jag svarar på läsarfrågor kring våra liv och jag förekommer i intervjuer i tidskrifter samt i radioprogram.

Den karta jag fick med mig från min egen uppväxt stämde inte med verkligheten. Den hade inte märkt ut grund och skär och ändå fortsatte jag att försöka navigera utifrån den under många år. Jag gick förstås på grund alldeles för ofta.

Tills jag började så sakta förstå att den var helt fel.

Jag fick börja rita min egen karta utifrån den jag på riktigt var och är och då började livet te sig bra mycket skönare att vara i.

Lättare och flowkänslan infann sig allt oftare.

Så här ska det ju vara!

Feminist blev jag redan som tonåring eftersom jag

tidigt förstod att detta att vara kvinna var som ett enda stort medberoende i en patriarkal värld.  Och att det vedertagna tvåsamhetslivet inte passade mig alls.

Ändå var jag tvungen att prova mig fram och finna att det ofta handlar om kvinnans anpassning till mannens nivå i allmänhet och till mannens förmåga till jämställdhet i synnerhet. Kompromissandet av sig själv blir alldeles för stort alldeles för ofta. Själen vissnar ihop i fel tvåsamhet.

Min livsgnista har fört mig åt olika håll. Jag har drivit inredningsaffär, varit chefredaktör och frilansjournalist, bott utomlands i längre perioder, lärt mig olika språk och arbetat med kläddesign.

Att våga ta skuttet, även om hjärtat slår hårt, är stort och gör att man mår så mycket bättre!